En tanke slog mig idag om hur vi egentligen lever i förhållande till varandra. vart är vi egentligen på väg med våra relationer till andra människor? Vad är vi så rädda för och varför har vi ett så stort behov av att vara privata?
Familjer lever inte tillsammans som de borde enligt min mening. Vi sätter våra förfäder på hem för gamla, människor som har ett helt liv och en hel historia, levnadssaga bakom sig. Vi sätter våra barn i barnomsorgen, ju mer vi lämnar bort dem, ju mer "duktiga anses vi vara". -"Det är bra för barn att vara på dagis", är ett argument många föräldrar får höra. Vi blir lärda att lämna bort dem vi älskar. Och dessutom hinner vi knappt med att leva med oss själva. Det är riktig vardagslyx att ta ett varmt bad, eller att ställa sig och baka eget bröd.
Så, när vi nu lämnar bort barn åt ena hållet, och våra gamla åt det andra hållet, hur ska då våra barn lära sig att respektera och värna om de äldre? De får ju aldrig träffas!
Vi lämnar bort de människor som betyder mest. Vi hälsar knappt på våra äldre när de blir gamla. Varför?
Varför är vi så rädda att släppa in folk på livet i det här landet? Vill vi leva ensamma i vår lilla fyrkantiga låda? Vart tog gemenskapen vägen?
Hur kommer det sig att vi inte pratar med våra grannar? Många partners känner sig som främlingar för varandra ibland. Vi delar inte våra innersta tankar som vi kanske skulle behöva. Vi blir lärda i vår kultur att "hålla distansen", till människor runt omkring. Ensam är inte stark. Hur ska vi lära våra barn att leva inför och med andra barn och vuxna? Vi blir lärda att inte ta för stor plats, inte höras, inte synas, inte sticka ut. Ändå ska vi lära våra barn att stå upp för sig själv..(?)
I andra kulturer än vår egen håller familjen ihop. Släkten samlas och hjälps åt. Man pratar med sina grannar, man ställer upp, stöttar, äter stora middagar, och allt i motsats till att vara "själv". man blir inte utanför på samma sätt. Inte lika instängd.
Om vi människor vågade prata med varandra, och dela våra tankar, bjuda in och bjuda på oss själva, våga ta kontakt, öppna oss och ha en vilja att lära känna varandra, skulle vi då behöva psykologer och coacher ?
Det skrämmer att vi lever i ett så privat samhälle. Att hålla på sitt, är det typiskt svenskt? Det är knappt så människor som har träffats förut vågar hälsa på varandra när de möts ute. Inte konstigt att det råder så stor ensamhet.
Vi ber om ursäkt alldeles för mycket i den här kulturen. Ursäktar både det ena och det andra. Vill inte vara till besvär, orkar inte med att ta för stort ansvar för sig själv eller andra. Vill vi inte bry oss om? Vad är det värsta som kan hända med det förutom att vi får ett rikare liv på människor?
jag tror inte på myten om att i vill leva åtskiljda från varandra, och vara privata. Det är bara en av många föreställningar som vi blivit präglade med. Det kan inte vara den rätta vägen att leva efter.
Andlighet är att ha ett öppet hjärta. Att vara lyhörd inför allt som händer och sker. Att ha en viss nyfikenhet inför andra människor. Vi mår bra att att känna en känsla av sammanhang. Det ska vara en självklarhet att bjuda in nya människor i sitt liv och ta vara på de relationer man har, framför allt att kunna skapa sig en stor familj att leva tillsammans med. Även om det inte handlar om blodsband så behöver vi alla skapa familjen och nya förutsättningar att leva i.
I vissa länder tar man hand om grannens barn när denne behöver barnvakt. man ber inte om ursäkt om att hälsa på,utan man bara gör det. Hälsar på varandra. Man ordnar tillställningar och fester på ett annat sätt, där alla kan träffas, även utan alkohol. Familjer hjälper varandra.
Så.. hur kommer de sig att vi lämnar bort de vi älskar? Handlar allt om pengar? varför lever vi så otroligt separerade? Har man glömt bort att livet går ut på relationer och i så fall vaför?
Familjer lever inte tillsammans som de borde enligt min mening. Vi sätter våra förfäder på hem för gamla, människor som har ett helt liv och en hel historia, levnadssaga bakom sig. Vi sätter våra barn i barnomsorgen, ju mer vi lämnar bort dem, ju mer "duktiga anses vi vara". -"Det är bra för barn att vara på dagis", är ett argument många föräldrar får höra. Vi blir lärda att lämna bort dem vi älskar. Och dessutom hinner vi knappt med att leva med oss själva. Det är riktig vardagslyx att ta ett varmt bad, eller att ställa sig och baka eget bröd.
Så, när vi nu lämnar bort barn åt ena hållet, och våra gamla åt det andra hållet, hur ska då våra barn lära sig att respektera och värna om de äldre? De får ju aldrig träffas!
Vi lämnar bort de människor som betyder mest. Vi hälsar knappt på våra äldre när de blir gamla. Varför?
Varför är vi så rädda att släppa in folk på livet i det här landet? Vill vi leva ensamma i vår lilla fyrkantiga låda? Vart tog gemenskapen vägen?
Hur kommer det sig att vi inte pratar med våra grannar? Många partners känner sig som främlingar för varandra ibland. Vi delar inte våra innersta tankar som vi kanske skulle behöva. Vi blir lärda i vår kultur att "hålla distansen", till människor runt omkring. Ensam är inte stark. Hur ska vi lära våra barn att leva inför och med andra barn och vuxna? Vi blir lärda att inte ta för stor plats, inte höras, inte synas, inte sticka ut. Ändå ska vi lära våra barn att stå upp för sig själv..(?)
I andra kulturer än vår egen håller familjen ihop. Släkten samlas och hjälps åt. Man pratar med sina grannar, man ställer upp, stöttar, äter stora middagar, och allt i motsats till att vara "själv". man blir inte utanför på samma sätt. Inte lika instängd.
Om vi människor vågade prata med varandra, och dela våra tankar, bjuda in och bjuda på oss själva, våga ta kontakt, öppna oss och ha en vilja att lära känna varandra, skulle vi då behöva psykologer och coacher ?
Det skrämmer att vi lever i ett så privat samhälle. Att hålla på sitt, är det typiskt svenskt? Det är knappt så människor som har träffats förut vågar hälsa på varandra när de möts ute. Inte konstigt att det råder så stor ensamhet.
Vi ber om ursäkt alldeles för mycket i den här kulturen. Ursäktar både det ena och det andra. Vill inte vara till besvär, orkar inte med att ta för stort ansvar för sig själv eller andra. Vill vi inte bry oss om? Vad är det värsta som kan hända med det förutom att vi får ett rikare liv på människor?
jag tror inte på myten om att i vill leva åtskiljda från varandra, och vara privata. Det är bara en av många föreställningar som vi blivit präglade med. Det kan inte vara den rätta vägen att leva efter.
Andlighet är att ha ett öppet hjärta. Att vara lyhörd inför allt som händer och sker. Att ha en viss nyfikenhet inför andra människor. Vi mår bra att att känna en känsla av sammanhang. Det ska vara en självklarhet att bjuda in nya människor i sitt liv och ta vara på de relationer man har, framför allt att kunna skapa sig en stor familj att leva tillsammans med. Även om det inte handlar om blodsband så behöver vi alla skapa familjen och nya förutsättningar att leva i.
I vissa länder tar man hand om grannens barn när denne behöver barnvakt. man ber inte om ursäkt om att hälsa på,utan man bara gör det. Hälsar på varandra. Man ordnar tillställningar och fester på ett annat sätt, där alla kan träffas, även utan alkohol. Familjer hjälper varandra.
Så.. hur kommer de sig att vi lämnar bort de vi älskar? Handlar allt om pengar? varför lever vi så otroligt separerade? Har man glömt bort att livet går ut på relationer och i så fall vaför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar