Hur ser den utopiska nya familjen ut i framtiden.. Det brukar jag tänka på ibland. Hur ska det gå till för att alla ska känna sig trygga i ett hem, för att slippa åka hit och dit som barn. Slippa vara växelvisboende som det så fint heter..
Är det verkligen det som är det ultimata för ett barn som växer upp, eller är det trenden som övertalat oss att det är så den perfekta lösningen ser ut? Är det verkligen bra för barn att pendla veckovis mellan olika hem, ha dubbla uppsättningar kläder, två olika uppväxter, värderingar, olika nya relationer till sina föräldrar och dubbla uppsättningen av rutiner. Finns det andra alternativ för detta? Är det bra för barnen eller är det bra för de vuxna som vi sedan vill få det att se ut om om det skulvle vara barnens bästa? Vet vi egentligen hur vi vill leva med våra barn?
Visst tror jag att det är individuellt, olika lösningar för olika barn, men jag tror definitivt inte att detta är lösningen för alla barn. Nu för tiden är det nästan mer vanligt att biologisk föräldrar bor isär. Det är inte längre ovanligt med skiljsmässobarn, vilket gör att barnen i fråga inte känner sig lika utpekade längre.
Jag fick höra en historia av en kvinna som separerat från sin man, och båda parter hade nya respektive. Dessa två hade barnen på föskola och den enda kontakt föräldrarna hade, var den på förskolan, när de lämnade barnet måndags morgon, med ryggsäcken. Föräldrarna undvek verbal kontakt och tog det mesta via fröknarna på förskolan. Hur präglar detta barnen i fråga? Vad lär sig barnen utav hur vi vuxna beter oss? Om vi kanske skulle lägga egot åt sidan och ENDAST se till barnens önskemål så kanske våra barn växa upp till bättre människor än oss själva. De skulle få möjlighet att välja bättre alternativ, att söka lösningar, visa respekt gentemot andra på ett annat sätt. Även om man inombords har svårt att ta itu med konflikten gällande den andra föräldern, så har det ingenting med barnets värld att göra. Barn ska inte behöva agera fredsmäklare till sina egna föräldrar.
Jag firar jul tillsammans med mitt barns pappa för mitt barns skull. Genom åren när jag berättat det för människor rynkar de pannan och indirekt undrar varför, och om hur det är möjligt. Det har varit svårt för många att acceptera att det faktiskt går att samsas för barnets skull, och lägga sina egna personliga värderingar åt sidan en stund. Varför inte unna barnen det åtminstonde när de fortfarande är så små och inte förstår eller kan värdera situationer själva. Jag kan inte säga att jag drar jämt med mitt barns pappa jämt och ständigt men vi håller ihop situationer för barnets skull, så att han sedan ska förstå hur viktigt det är att samarbeta och att han ej ska hamna mitt emellan två vuxna som han älskar lika mycket.
Den nya familjen kanske till slut kan arta sig på det sätt att vi kan verkligen se till barnets bästa fullt ut. Att vara vänner för barnens skull beroende på hur situationen är. Det viktigaste tror jag att man kan kommunicera öppet med varandra för att finna lösningar på problem, sen ska man även kanske komma ihåg att det fanns faktiskt en nledning till att man en dag gick skilda vägar trots allt..
I den utopiska verkligheten skulle det verbala våldet inte hägra. Där skulle vi kunna se barnen och dess behov, se dem växa upp till en annorlunda värld där vi vuxna kan mötas för barnens skull. Vi har mycket att lära av barnen. Och vi har ett stort ansvar och många spår vi lämnar efter oss.
Är det verkligen det som är det ultimata för ett barn som växer upp, eller är det trenden som övertalat oss att det är så den perfekta lösningen ser ut? Är det verkligen bra för barn att pendla veckovis mellan olika hem, ha dubbla uppsättningar kläder, två olika uppväxter, värderingar, olika nya relationer till sina föräldrar och dubbla uppsättningen av rutiner. Finns det andra alternativ för detta? Är det bra för barnen eller är det bra för de vuxna som vi sedan vill få det att se ut om om det skulvle vara barnens bästa? Vet vi egentligen hur vi vill leva med våra barn?
Visst tror jag att det är individuellt, olika lösningar för olika barn, men jag tror definitivt inte att detta är lösningen för alla barn. Nu för tiden är det nästan mer vanligt att biologisk föräldrar bor isär. Det är inte längre ovanligt med skiljsmässobarn, vilket gör att barnen i fråga inte känner sig lika utpekade längre.
Jag fick höra en historia av en kvinna som separerat från sin man, och båda parter hade nya respektive. Dessa två hade barnen på föskola och den enda kontakt föräldrarna hade, var den på förskolan, när de lämnade barnet måndags morgon, med ryggsäcken. Föräldrarna undvek verbal kontakt och tog det mesta via fröknarna på förskolan. Hur präglar detta barnen i fråga? Vad lär sig barnen utav hur vi vuxna beter oss? Om vi kanske skulle lägga egot åt sidan och ENDAST se till barnens önskemål så kanske våra barn växa upp till bättre människor än oss själva. De skulle få möjlighet att välja bättre alternativ, att söka lösningar, visa respekt gentemot andra på ett annat sätt. Även om man inombords har svårt att ta itu med konflikten gällande den andra föräldern, så har det ingenting med barnets värld att göra. Barn ska inte behöva agera fredsmäklare till sina egna föräldrar.
Jag firar jul tillsammans med mitt barns pappa för mitt barns skull. Genom åren när jag berättat det för människor rynkar de pannan och indirekt undrar varför, och om hur det är möjligt. Det har varit svårt för många att acceptera att det faktiskt går att samsas för barnets skull, och lägga sina egna personliga värderingar åt sidan en stund. Varför inte unna barnen det åtminstonde när de fortfarande är så små och inte förstår eller kan värdera situationer själva. Jag kan inte säga att jag drar jämt med mitt barns pappa jämt och ständigt men vi håller ihop situationer för barnets skull, så att han sedan ska förstå hur viktigt det är att samarbeta och att han ej ska hamna mitt emellan två vuxna som han älskar lika mycket.
Den nya familjen kanske till slut kan arta sig på det sätt att vi kan verkligen se till barnets bästa fullt ut. Att vara vänner för barnens skull beroende på hur situationen är. Det viktigaste tror jag att man kan kommunicera öppet med varandra för att finna lösningar på problem, sen ska man även kanske komma ihåg att det fanns faktiskt en nledning till att man en dag gick skilda vägar trots allt..
I den utopiska verkligheten skulle det verbala våldet inte hägra. Där skulle vi kunna se barnen och dess behov, se dem växa upp till en annorlunda värld där vi vuxna kan mötas för barnens skull. Vi har mycket att lära av barnen. Och vi har ett stort ansvar och många spår vi lämnar efter oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar