Vi är själsgrupper

Jag tror vi har själagrupper som vi tillhör. Jag tror att de människor vi tillhör, som är vår "familj", de har vi träffat förut, i tidigare liv och på andra platser.
Människor som är menade för var och en av oss att leva med.
Även djur som kommer till oss i livet, som vi känner samhörighet med, och som vi väljer att ta in i vår familj.
Jag tror att vi i livet hittar dessa själar som vi är förenade med, som vi känner sympati med kommer till oss då när vi är redo att släppa dem som vi mött men som inte är bra för oss, eller som vi känner oss färdiga med. Vissa själar vi möter kanske helt enkelt är våra ledsagare, våra vägvisare till de som vi verkligen letar efter. De som är rätt för oss.
Hur många gånger har du och jag inte sagt "Om jag inte hade lämnat relationen med X så hade vi aldrig mötts..."?
Det kan vara svårt att förstå detta dom dagar då allting känns tungt. Alla människor vi möter är inte menade att stanna kvar i våra liv hela livet. Vissa människor möter vi för att helt enkelt lära oss förstå en hemlighet, eller att leda oss till våra "självsfränder", som vi söker och känner samhörighet med. Det vi kallar slumpen, som egentligen är andevärlden som står vid sidan och puffar oss i rätt rikting. Slumpen som hjälper oss att hitta vägen till det bättre. Men det är inte alltid vi är mogna att ta det steget. Det är inte alltid som vi är redo att lämna vissa relationer och relationsminnen som sitter i oss. Det är en process som måste genomgås, som ska lära dig och mig någonting om oss själva. Det är som många andliga mästare säger, att vi utsätts för en viss typ av människor, för en viss typ av situationer i livet, tills vi lär oss hemligheten.
Jag tror att när man förstår detta, och inser sitt egenvärde, när man börjar bejaka sig själv, och växa i relationer, och inte vara rädd att se tillbaka på det som varit, vad en del av dessa vägvisare gjort mot dig och mig, vad meningen var med att lämna i kärlek och gå vidare, när man förstår detta så börjar man resa sig och öppna sig för sin själsgrupp. Lika söker lika, även om det inte ser så ut. Om du och jag är osäkra på vilka vi är, och vad vi får ut av varandra som är så olika, så kan det helt enkelt vara så att det är själen inom som söker en sympatisjäl. Man drar till sig det man själv är. När man är på trappan till växande, kan det hända att vägvisare dyker upp och gör en påmind om att man egentligen är någon annan.
Verkar detta märkligt? Se dig omkring i ditt liv. Se på vilket sätt vissa människor påverkat dig. Vilka har lyft dig? Vilka litar du på? Vilka har sårat dig? De människor, de själar som är menade för dig, de stannar kvar och finns för dig automatiskt. De människor som är menade att gå sin väg, så låt dem gå. Då är de ändå inte de själar som är ämnade för dig att ha i ditt liv. De är inte din själagrupp.
Din och min mamma kanske var vår syster eller bror i ett tidigare liv. De svaren kan ingen sätta fingret på. Men om man begrundar...? Vi behövde lära oss en gemensam läxa, en hemlighet av varandra..
Även fast själen vet detta, och äger en högre medvetandenivå och intelligens så vill vi gärna opponera oss inför det sanna valen i våra liv. Vi vill gärna klamra oss fast vid människor som är redo att lämna, vi vill gärna bibehålla kontakten med människor som inte gynnar vår andliga personliga utveckling. Vi vill hjälpa dem som utnyttjar oss emotionellt, som är på en annan plats i sin egen utveckling. Vi vill övertyga människor om vår kunskap, trots att de väljer att inte lyssna på dig och mig. Allt detta till en nytta av att lära sig sin egen hemlighet, att finna det rätta spåret till de rätta människorna, den själagrupp som är vår. Vi väntar på varandra. Det finns människor för både dig och mig, men det är svårt att finna dem så länge vi inte lämnar utrymme för dem. Det är svårt att finna de människor som är de rätta för dig och mig så länge vi klamrar oss fast i relationer vi inte egentligen tillhör. Själen vet, och själen minns. Lyssna till vad den vill berätta, för den har svaren. Själen skannar av andra själar. Den vet vad som är rätt och fel. Lyssna till känslan för den är en av våra viktigaste vägvisare. Vår viktigaste tillgång, vårt minnesbibliotek. Själen har svar på om vi är på väg till en annan riktning. Till andra männiksor att ha i vårt liv. Var öppen för den vägen, så kommer du och jag att hitta hem.

Väckelsemöte eller sovmöte

Jag har sett ännu ett avsnitt av programmet som visar olika livsåskådningar, intervjuar människor om deras synsätt.. Kristendomen tolkas vidare i sina banor, och guden tar övre ansvaret i religionen. Jesus och djävulen omdisskuteras, våra liv, att helas, bli helade och få förlåtelse för sina synder.. Vilka synder? Vad är synd och vem kan döma vad som är och inte är synd? Är det upp till var och en att tolka det? Nej självklart inte, för det är bibeln som avgör detta. En avhandling från gud som skrevs av människan 300 år efter kristus, och sedan skrevs om ytterligare..(?)
 Går inte in på detaljer, eftersom syftet i det jag vill berätta inte handlar om bibeln i sig. Det handlar om oss.

Ett av alla de kristna samfunden som finns, främjar healingen av människor. De säger sig kunna driva ut olika typer av dåligt mående genom handpåläggning. och med böner. Denna väckelseförsamling kallar sig för "Arken". Många människor känner ett sammanhang i detta samfund. Finns speciella bibelskolor där, ungdomsförbund osv. En del av dessa människor använder sig av tungotal, alltså att tala i tungor, och får guds röst igenom sin kropp. Kan liknas vid kanalisering av guds kraften eller vad man väljer att kalla det.
Böner av olika inslag av Jesus, att tacka Jesus osv ingick i barnuppfostran, healingen osv. I det stora hela anser man sig att vara guds barn, genom frälsning, syndernas förlåtelse, och att vara guds verk.

Eftersom jag själv inte tillhör religionen, eftersom jag själv inte är fanatiker av att leva på ett mer speciellt sätt än att lära mig att bli en bättre människa, lära mig mer om andra, lära mig förstå livets mysterium och sedan kunna leva i det fullt ut på olika sätt, så upplever jag kristendomen framför allt som ett liv på en smal väg, där man väljer bort friheten i att söka.

Jag uppplevde skillnader och likheter mellan denna kristna tro och andra slags livsåskådningar som gjorde mig glad trots allt..

Skillnaden mellan denna kristendom/religion och annan livsåskådning, är egentligen att man pratar i båda om positiv och negativ energi, som vi väljer att ta in i vår tillvaro. Vi väljer att vara positiva eller negativa, att fokusera på det ljusa i tillvaron, eller det mörka. Yin och Yang, fast med andra ord..(?)

Kristendomen och denna frikyrkliga församling som jag såg i ett tv program pratar egentligen om samma sak som den som tror på moder jord, förutom att de kristna personifierar positiv och negativ energi. Alltså gud/jesus eller Djävulen. De pratar om dessa energier som om de skjulle vara två personer. (?)

Inte råga på det så har de ett fanatiskt uttryck över sig, när det gäller väckelseförsamlingen över lag. Det fanatiska och övertygande intrycket om att de är endast deras väg som är den rätta fick mig att fundera en aning...

Om man är helt säker på att det man käner är ens verklighet, varför är man då så påstridig inför andra, och varför måste man ständigt be till Jesus och prisa Jesus som i detta fall jag såg?
Varför är man så rädd att inte hålla sig på den smala vägen om man säger att man ändå överträffat djävulen?

Varför låter man inte människor söka det bästa i sig själva på olika sätt trots att man kanske söker sig till en kyrka? Man kansker inte vill läsa bibeln utan endast känna samhörighet med andra?

Det spelar inte någon roll vad det är man tror på, så länge man kan leva i sin tilvaro som en fullkomlig människa i trygghet i sig själv. Oavsett vad man tillber eller tillhör, så är det enlig mig viktigt att känna en mening. Ingen människa ska känna att man är fel och behöver syndernas förlåtelse. Det är bara sig själv man kan förlåta, och man behöver ingen röd bok  med sagor, när man kan skapa och leva efter sin egen saga. Man behöver inte jesus som 'älskar en om man lär sig att älska sig själv och att man duger som man är.

Det spelar ingen roll vad man tror på, för det man tror på blir ens verklighet oavsett vad det gäller.
Tron är nyckeln i sig, inte en viss typ av trosuppfattning.

Vi är människor här och nu. Vi är tilldelad det vi har fått och vi är trygga i det vi har. Vi är fri att hitta lösningar och det finns ett syfte med våra liv. Det klarar vi av så bra, så länge vi befinner oss med fötterna på jorden och utforskar. Vi behöver inte be Jesus om det, för vi lever i en annan tid nu. Vi vill se framåt, och våra liv är okej. Vi ska inte gå tillbaka till en helig skrift vi egentligen inte känner.

Liknelser jag ser mellan religionen och de universiella lagarna som fanns innan människan började tolkade så ser jag att vi söker ständigt efter svar och orsaker. Om jag gör någonting så påverkar det något annat osv. Om jag har en stark tro på att något fungerar ex handpåläggning då folk faller i väckelsemöten, så ser jag en liknelse i detta med att tex krama ett träd och känna dess energi och kärlek. Tron är som sagt vägen till att saker inträffar, vare sig det är i ett samfund på ett möte eller i den egna vardagen. Verkligheten ser ut och blir som jag uppfattar den. Placebo säger många. Det spelar ingen roll om det finns fakta eller inte på det man tror, för vem kan egentligen säga sig veta allt inom allt, vad som händer och sker och vad som är sanning?
Andligheten i allt det här går isär lite grann med budskapet att främja människans hälsa och välbefinnande i livet. Ett kristet samfund kan vara så övertygade att just deras tro är den enda sanna. Hur kan man tolka det på det viset om man är en adlg varelse? Att leva andligt är att ha ett öppet hjärta och ödmjukhet för alltet.
Livet måstte bli väldigt enkelt när man vänder sig till kristus. Jag tror på kristusenergi, men dock inte personen i guden. Gud är ett av många namn på en livskraft som innefattar allt, enligt min tolkning av den.

Så.. Kontentan av alltihopa blir att människor som går på väckelsemöten, i själva verket kanske sover..Går sovande och köper budskapet för att själva slippa ta ansvar för sig själva, att söka och finna svar och lösningar, att själv bejaka och se hur man själv kan uträtta saker med sig själv att må bra. Religionen kanske rentav inte alls får människan i sig att vakna, men väcker ett hopp om att det finns en högre sanning. Men bara för den sakens skull så kan man aldrig någonsin lita blint på det som sker. Det räcker med att ha ett öppet hjärta och inte använda olika sektliknande seminarium till att inte tänka själv och sin egen djupare insikt. Framför allt att inte döma de människor som inte infinner sig i deras kyrka. och att leva efter en helig skrift känns någorlunda fattigt, eftersom det inte finns någonting i världen som kan bevisa den sanningen som framförs. Bibeln har blivit grunden för vårt samhälle, och hur ser vårt samhälle ut? Mår vi bra med varandra?

Vad är healing...

Min tolkning av healing är att det är helt enkelt en process som börjar inifrån. Den pågår ständigt och det är en trappa inom sig som man stiger högre och högre uppför om man är villig att bli hel. Det börjar inifrån sig själv. Healing går inte att söka i det yttre. Det spelar ingen roll vilken typ av healing man använder för det är upp till en själv att göra jobbet. Psykologiskt och själsligt måste jag själv ta ansvar för mitt liv. Hur jag hanterar olika situationer i livet, hur jag mår utefter det. Om jag själv tar tag i mina bekymmer som sitter inombords kan jag utvecklas och läka mig själv. Metoden jag använder vilken typ av healing jag använder är egentligen oväsentlig, huvudsaken att jag går in för det jag gör, att jag är villig att vilja bli en bättre människa för mig själv och andra, och att helt enkelt att välja att leva i harmoni med mig själv och min kropp.

När jag själv är villig att ta steget och gräva i mina orsaker till ett mående, då först börjar healingen processa och sättas igång. När jag själv är öppen för det positiva och varma så sker det automatiskt. Om jag inte tror att jag kan hela mig själv och inte tror på den läkande kraften i alla former, så ger heller inte healingen något resultat.
Att gå kurser i healing är spännande och att utöva healing hjälper bara om man är redo för den.
Healing består av läkande energi, men om jag inte är mottaglig för att förändra mig själv till den bättre, kommer jag ändå stå kvar på ruta ett i mitt liv. Det finns människor som använt sig av healing i flera år men ändå inte känner sig hela, kanske rent av känner sig mer splittrade än någonsin..Att inte leva som man lär helt enkelt. Saker och ting som dök upp kanske man inte var redo att möta, eller ta itu med och sen faller man tillbaka, till dit man befann sig innan.
Healing finns i allt. Att älska sin familj, att beröra, att vara ödmjuk att inte döma. Allt det som är svårt i många fall att hantera i livet, är healing. Att bryta negativitet och stress, att bry sig om sig själv och andra, att visa respekt och vördnad om sin kropp. Det är healing. Att göra goda saker, att inte låta egot ta över. egot är ett skydd, en skyddsmur för att medvetandet inte är redo att släppa in healingen. Healingen börjar nästan alltid med en healingkris. Man öppnar upp för det som legat latent inombords. Det kan vara gamla känslominnen, händelser, skuld och en massa annat negativt som egot har kamouflerat. När det väl kommer fram beroende på hur länge man gömt undan det, desto större blir healingkrisen. Healingkriser är viktiga. Och de kommer just därför att man ska bli varse om sina hinder och problem, för att sedan få en möjlighet att se sitt liv ur ett annat perspektiv och få möjlighet att välja för sig själv. Nya beslut, nya funderingar. Vad i mitt liv är det som inte fungerar..Vad är det som gör att jag inte trivs med mig själv osv.
Det spelar ingen roll om jag healar mig själv varje dag så länge jag går i samma skor som jag gjort hela tiden. Jag måste ta av mig de ingådda skorna, gå barfota, känna marken på nytt, känna efter och se mina hinder och brister. Jag ska beakta hur jag känner från insidan, vart problemet sitter och vara öppen för den positiva energin, och låta mig läkas. Det är vad healing handlar om. Healingprocessen pågår ständigt och inte endast då jag besöker en healer. En healer öppnar upp kropp och sinne, öser på med energi och sätter igång inre processer som jag sedan själv får ta tag i. En healer kan plocka fram inre problem upp till ytan för att sedan blotta dem för mig själv. Även fysiskt så påbörjas en process, man kan till och med ändra matvanor och liknande när healingen satts igång. Kroppen blir villig att läkas, och fysiska åkommor och kroppens egen läkande process hänger ihop med de inre känslominnet.
Det har ingen betydelse om jag ger mig själv healing varje dag, och fortsätter leva utanför mig själv, dvs fortsätter i samma spår som tidigare. Om livet hade varit perfekt så hade man heller inte sökt svar i healing eller känt att man behöver helas. Healing som jag nämnde tidigare, handlar om att öppna sig för det goda vara beredd att förändra sig själv och sitt liv till det bättre. Man kan gå upp några trappsteg i trappan, falla tillbaka och gå uppåt igen. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att man skapar sig en förväntning om att man vill kämpa med sig själv och övervinna sina brister och negativiteten som hindrar livets flöde.
Beslutar man att heala andra, så ska man må bra med sig själv i första hand och vara medveten om sig själv och vart i sin egen trappa man  står. man ska vara en öppen kanal för healingenergin för att kunna hjälpa andra och det blir man som bäst när man har bejakat och lärt känna sig själv. Sina egna positiva och negativa sidor. Oavsett vilken typ av healing ja väljer att använda, så kan jag healas om jag är villig att släppa in ljuseet och inte kämpa emot detta. Allt handlar om en själv och vad man är villig att utvecklas till. Den helande kraften finns i det positiva och ljusa. Att hålla om sitt barn som har feber är healing, att säga förlåt är healing, att göra goda saker är healing, och att bejaka sig själv är healing....Och låt den inre healingen ta tid. Alla har sin egen healing att jobba  med.

Vi lever separerade

En tanke slog mig idag om hur vi egentligen lever i förhållande till varandra. vart är vi egentligen på väg med våra relationer till andra människor? Vad är vi så rädda för och varför har vi ett så stort behov av att vara privata?
Familjer lever inte tillsammans som de borde enligt min mening. Vi sätter våra förfäder på hem för gamla, människor som har ett helt liv och en hel historia, levnadssaga bakom sig. Vi sätter våra barn i barnomsorgen, ju mer vi lämnar bort dem, ju mer "duktiga anses vi vara". -"Det är bra för barn att vara på dagis", är ett argument många föräldrar får höra. Vi blir lärda att lämna bort dem vi älskar. Och dessutom hinner vi knappt med att leva med oss själva. Det är riktig vardagslyx att ta ett varmt bad, eller att ställa sig och baka eget bröd.
Så, när vi nu lämnar bort barn åt ena hållet, och våra gamla åt det andra hållet, hur ska då våra barn lära sig att respektera och värna om de äldre? De får ju aldrig träffas!
Vi lämnar bort de människor som betyder mest. Vi hälsar knappt på våra äldre när de blir gamla. Varför?

Varför är vi så rädda att släppa in folk på livet i det här landet? Vill vi leva ensamma i vår lilla fyrkantiga låda? Vart tog gemenskapen vägen?
Hur kommer det sig att vi inte pratar med våra grannar? Många partners känner sig som främlingar för varandra ibland. Vi delar inte våra innersta tankar som vi kanske skulle behöva. Vi blir lärda i vår kultur att "hålla distansen", till människor runt omkring. Ensam är inte stark. Hur ska vi lära våra barn att leva inför och med andra barn och vuxna? Vi blir lärda att inte ta för stor plats, inte höras, inte synas, inte sticka ut. Ändå ska vi lära våra barn att stå upp för sig själv..(?)

I andra kulturer än vår egen håller familjen ihop. Släkten samlas och hjälps åt. Man pratar med sina grannar, man ställer upp, stöttar, äter stora middagar, och allt i motsats till att vara "själv". man blir inte utanför på samma sätt. Inte lika instängd.
Om vi människor vågade prata med varandra, och dela våra tankar, bjuda in och bjuda på oss själva, våga ta kontakt, öppna oss och ha en vilja att lära känna varandra, skulle vi då behöva psykologer och coacher ?
Det skrämmer att vi lever i ett så privat samhälle. Att hålla på sitt, är det typiskt svenskt? Det är knappt så människor som har träffats förut vågar hälsa på varandra när de möts ute. Inte konstigt att det råder så stor ensamhet.
Vi ber om ursäkt alldeles för mycket i den här kulturen. Ursäktar både det ena och det andra. Vill inte vara till besvär, orkar inte med att ta för stort ansvar för sig själv eller andra. Vill vi inte bry oss om? Vad är det värsta som kan hända med det förutom att vi får ett rikare liv på människor?
jag tror inte på myten om att i vill leva åtskiljda från varandra, och vara privata. Det är bara en av många föreställningar som vi blivit präglade med. Det kan inte vara den rätta vägen att leva efter.
Andlighet är att ha ett öppet hjärta. Att vara lyhörd inför allt som händer och sker. Att ha en viss nyfikenhet inför andra människor. Vi mår bra att att känna en känsla av sammanhang. Det ska vara en självklarhet att bjuda in nya människor i sitt liv och ta vara på de relationer man har, framför allt att kunna skapa sig en stor familj att leva tillsammans med. Även om det inte handlar om blodsband så behöver vi alla skapa familjen och nya förutsättningar att leva i.
I vissa länder tar man hand om grannens barn när denne behöver barnvakt. man ber inte om ursäkt om att hälsa på,utan man bara gör det. Hälsar på varandra. Man ordnar tillställningar och fester på ett annat sätt, där alla kan träffas, även utan alkohol. Familjer hjälper varandra.
Så.. hur kommer de sig att vi lämnar bort de vi älskar? Handlar allt om pengar? varför lever vi så otroligt separerade? Har man glömt bort att livet går ut på relationer och i så fall vaför?

Affirmationer

Det är helt otroligt att tänka sig att man tänker 65 000 tankar varje dag, och att majoriteten av det vi tänker är negativa påståenden om oss själva och vår omgivning. Affirmera kommer från det latinska ordet affirmatio, som betyder "försäkran".
I vårt huvud tänker vi tankar som påverkar välmåendet och upplevelsen av sig själv och andra. Vardagen blir en spiral av vad man tänker.
Hur ofta kommer inte tankar upp som handlar om att ínta vara bra nog, eller att omgivnignen inte är tillräckligt bra. "Jag hinner inte", "Jag är sjuk", "Jag är trött", Jag är missnöjd", "Jag står inte ut längre", "Jag har inte tillräckligt med pengar", "Jag vill inte.....","Jag kan inte...." Listan tar aldrig slut.
Det man tänker, tro det eller ej, det blir ens verklighet. Det är själva vattnet som man vattnar fröet med.
De flesta av dessa tankar är tankesysemet så van vid så man märker inte ens av att de exicterar till slut. Man styr inte över dem utan det blir ett invant beteendemönster inombords.
Många kanske har hört talas om tankens makt. Det är just det som det handlar om. Många har säkert också hört historien om de två vargarna. Den elaka och den goda. -Vem vinner? ,frågar en pojke sin farfar. -Den du matar, svarade han. Tankarna. De tankar du matar vinner.
Universum hör inte ordet "Inte". Det är det man sänder ut som man får tillbaka. Förväntar man sig att det redan finns allting för en så är det så det blir. Om jag tänker "Jag vill inte vara sjuk", så trycker jag på ordet sjuk, och känner mig sjuk. Om jag istället tänker "Jag är frisk", så blir känslan annorlunda.
Att affirmera handlar om att säga och tänka positiva påståenden varje dag. "Jag har allt jag behöver", "Jag är frisk", "Jag är glad", "Jag kan!", osv.
När tankarna vänjer sig vid det positiva, så är det just det som blir det nya sättet att tänka, varav känslan för verkligheten och uppfattningen om sig själv blir annorlunda.
jag känner människor som alltid ser livet från den ljusa sidan. Hur bär de sig åt? Är de så för att de har det perfekta livet? Nej för ingen lever ett perfekt liv. Perfektion exicterar inte. Men att välja den positiva vägen föder fram en stor förändring inom oss. Det blir kollektivt och det smittar av sig. Tänk om människor kom till arbetsplatsen på morgonen och sken som en sol och sa att dagen var toppen! Då skulle inte utrymmet för det negativa ta så stor plats..
Det finns även människor som bara ser problemen. Det blir en vana, och tankarna känner igen dessa fenomen, så det blir en spiral av negativitet. Tankarna "kickar" på negativitet till slut..Och vilka människor nappar på det? De personer som känner igen detta..Utan att själv förstå det så dras man in i samma tankebanor.
jag sa till mig själv idag, att jag är en människa med fel och brister. jag kapitulerade inför hur jag tänker när jag tänker negativt, men å andra sidan så kan det även vara ett sätt att slippa ta ansvar för sina tankar. Inför sina tankar om sig själv och andra så har man ett stort eget ansvar. Det är ju ändå en själv som ska leva med sig själv och tankarna varje dag.
Jag vet att det fungerar att tänka positivt. Med det menar jag förstås inte att man bara ska anpassa sig till saker och ting och bara acceptera allt, men att affirmera att man är bra, att man kan och att man har alla förutsättningar i världen för att kunna må som man vill må, dessa affirmationer leder fram till nya mål.

För egen del har jag varit usel på att affirmera den sista tiden, trots att det har stor effekt. Det märks också hur fort det går att hamna i den mindre bra spiralen av tankar..som ringar på vattnet effekten.
 Vissa människor skriver på badrumsspeglar och annat, bra saker om sig själv. Man ska föreställa sig att det positiva man säger till sig själv är sant till hundra procent och att det redan finns. Att säga "Jag duger som jag är", är bättre än att säga "Jag vill duga som jag är". Det är stor skillnad för tankarna i de fraserna.
Nu är det dags att ta nya tag och affirmera mera. Allting finns ju, och det är en själv som har nyckelknippan. Det är helt upp till en själv hur man väljer att använda dem. Om möjligheten finns att leva en negativ vardag, finns samma möjlighet att leva i en positiv.

Budskap av det som inte syns

Snart har det gått ett helt år sedan jag flyttade in här i min nya lägenhet, i den andra sidan av staden.
Det fanns en enda lägenhet ledig på bostadsförmedlingen.
Ödet gav mig den här lägenheten, i samma fyrkant som jag bodde förut i en tidigare tillvaro.
Ska jag se det som att vara tillbaka på ruta ett, eller ska jag se det som att jag idag kan se denna plats med nya ögon, nytt hopp och att jag är på en annan plats i livet, fast på samma geografiska plats?
När jag står på balkongen och tittar ut, så ser jag min gamla uteplats i huset mittemot min balkong. När jag bodde där var min lilla pojke nyfödd. Nu fyller han fem år om en månad... Tanken slog mig, att nu när han är äldre, är ju också jag det..(?) Har tiden bara runnit iväg, eller har det hänt mycket mer än jag tror? Är jag samma människa, en bättre, klokare än då? Är jag, har jag blivit någon annan? Har jag blivit den jag trodde för fem år sedan att jag skulle bli?

Snart är det nytt år. Och alla dessa tankar över det som har varit hör nog till. Det är nu när året är som mörkast, när det är för kallt, när man är inomhus oftare, kryper in under filten, kryper upp i soffan, som det finns tid över till att reflektera över allt det här. Allt som händer har ett budskap med sig. Allt som händer året runt. Varenda dag och varenda tillfälle, när en tanke föds, så kommer budskapen. Tecknen, då man har möjlighet att välja rätt, att välja om...Om man bara väljer att se dem. Tecknen som kommer i vardagen. Tecknen som besvarar alla inneboende frågor om allt mellan himmel och jord. Om mig själv, och om andra..Om hur, och vart jag vill eller ska vara för mig själv. Nu finns det tid att fundera. När det inte finns några blommande  träd att gömma sig bakom, eller en stekande sol på stranden att gömma sig under. Nu är det jag och vintermörkret. Och nu finns det tid. När det känns som om tiden står stilla och när det känns som om att det händer verkligen igenting nytt. Det är då det händer som mest.

Det finns ett budskap i allt. Precis allt. Nu när jag tänker på året som gått så ser jag ett mönster. Tänk om det vore så lätt att man alltid var medveten medans det hände. Vilket jobb det är att verkligen ta vara på ögonblicken, då svar svävar i luften framför ens ögon... För tecknen och budskapen gör allt för att bli uppmärksammade. Som idag när Jens ringde efter att han skjutsat sina barn.. Han nämnde att han blivit skräckslagen efter att nästan kört på en uggla.. Var det han som körde vid ugglan just då, eller var det ugglan som kom till honom? Även djur har budskap med sig, frågan är bara om vi vill se det, eller känna in det. Ugglan kommer med sin medicin, sitt budkap precis som alla andra djur. Hur många är det inte som tänkt en speciell tanke, eller känt en speciell känsla, då något djur plötsligt dykt upp.. en fågel på fönsterbrädet, eller fjärilen på axeln..(?) Vad ville den säga?
Är man beredd att se budskapen i vardagen så får man svar på nästan allt. Men som sagt så är det lätt att vara efterklok.. Ofta väljer man helt enkelt att inte se, att inte tolka det som sker runtomkring..

En andlig undervisning som jag var på en gång, en kvinna som arbetade med healing gav ett bra exempel på hur andevärlden jobbar för oss.. Jag citerar henne nedan:

"När du är född healer..men du kanske arbetar som brandman, så kommer du aldrig få reda på ditt syfte här på jorden.."
"Andevärlden vill hjälpa dig att förstå, så därför du kanske träffar på rätt människa, som intresserar dig för just detta".
"Andevärlden kommer med en bok om healing till dig via denne person"
"Denne person lägger den på ditt köksbord men du ser den inte"
"Andevärlden fäller krokben på dig så att du inte ska ha så bråttom förbi boken"
"Det räcker inte så andevärlden vet inte riktigt vad de ska göra för att du ska se"...
"De sätter till sist sjukdom på dig, du blir sjukskriven och går hemma.."
"Du tar dig tid att ta en titt på boken som ligger där på bordet...du öppnar den..blir intresserad".

Jag tycker detta var en bra liknelse även om den kan tyckas lite överdriven, men själva undertonen är väldigt bra. Men trots det så är det ju inte det som ska behövas. Att bli satt med sjukdom för att man ska förstå, men det stämmer i många fall utifrån hur man definerar ordet sjukdom..

En skiljsmässa, en kris, kan få världen att rasa, men plötsligt reser man sig och upptäcker ett helt nytt sätt att leva, som man aldrig hade upptäckt om man inte skiljt sig..
Man vet vad man har, men inte vad som väntar runt hörnet.

Alla dolda budskap finns det en meningen med att de är just det.. DOLDA. Hur vore det om man inte var skaparen av sin egen verklighet.. När kriser kommer har man möjlighet att välja. Man ställs inför ett val, sen är det upp till en själv om man tar ansvar för det valet eller inte. Men en sak har jag lärt mig och det är att ens känsla är rätt oavsett hur verkligheten ser ut. Oavsett hur den värderas av andra eller om det passar in, så är ens känsla rätt. Det man känner beror på ett och annat och man ska alltid lyssna till sin känsla.. Man får möjlighet att granska vad det är som känns fel, om det är det som det handlar om.

Jag har ofta haft en känsla av att inte tillhöra planeten jorden..Haft en känsla av att längta till något annat. Aha tänker universum, hon vill få möjlighet att ta sig till olika sätt att leva. Är det därför som jag stött på så mycket olika typer av struligt folk? Kanske.. Man drar till sig det man själv är. Fast det egentligen borde vara motsatsen...Lite humor över det hela om man tänker efter..

När jag suttit i soffan framför bollibompa en mörk decemberkväll med min lilla femåring så har jag känt att vad mer kan man önska än det här?
Jo att kanske själv få vara fem år för en stund...(?) Bara vara fullkomligt i nuet, utan krav, utan jämförelse, utan värderingar. Bara tecknad film, en fredag med en mamma som poppar popcorn.. Tryggheten i vuxenlivet är mycket svårare.. Det enkla livet är så mycket svårare som vuxen.. Världen knackar liksom på utanför och vill komma in. Många hävdar att det är ett ständigt sökande. Att söka efter mer. Är det verkligen det som det handlar om? Eller kanske är det motsatsen? Att inte söka alls? Att bara vara? Men så länge man känner i hjärtat att det finns något mer...Det finns något mer för mig..Så är det bara att be om fler tecken. Tydligare tecken som jag kan känna in, så jag vet åt vilket håll jag ska gå..Mycket väntar att bli upptäck..och det är spännande i sig, men det vore även spännande att känna spänning i att göra ingenting och bara kunna låta dagen komma och gå. En tanke och en känsla man aldrig ska acceptera att känna eller tänka det är så enkelt som det här: So...This is it? Ett budskap som är långt ifrån okej. Man ska aldrig aldrig aldrig acceptera att må dåligt eller att känna sig förbisedd! Inte heller förbisedd av sig själv, och det blir man, om man inte vill eller orkar känna in sina egna känslor.. Det är dags att släppa tryggheten och de trygga tankarna man är van vid och bara hoppa, lyfta upp sig själv och kanske pröva något nytt..(?)

Helhetsterapi

Jag älskar ordet helhetsterapi. Vi består av en helhet. Kroppen, själen, hjärtat och tanken hör ihop. Vårt medvetande formar tankar, som sedan via nervsystemet bildar känslor, som sedan sätter sig i fysiska organ, med hjälp av olika hormoner och substanser. Glädje och stresshormon går via nervbanor, och bildar ceretonin eller adrealin som får oss att känna olika saker inom oss.

I västvärlden tappade vi tron på helhetsterapi. Behandlingsformer som använts världen över i 5000 år har västvärlden tappat längs vägen. Nu idag har man rätt att köpa upp vissa örter som ska klassas som läkemedel för att sedan använda dem i medinska behandlingar. Man tar alltså patent på moder jords tillgångar lite som man själv tycker.

Energiterapi (healing) Används inom läkarvården världen över men har inte varit tillåtet i Sverige. Alternativmedicin är trots allt ändå något folk börjar intresserar sig för mer och mer. Man upptäcker man vill finna skonsammare lösningar att hela sin kropp. Många människor bevarar det holistiska synsättet på sig själva, och vet innerst inne att det finns en orsak och en lösning på andra sätt än att endast använda sig av den västerländska kulturens behandlingar.

Mer och mer börjar det komma smygande att man ska kunna behandla människor med komplementär medicin, alltså att kombinera kost och hälsa med naturmedicin, samtidigt som man kan söka sig till vanlig läkarvård. Naturmedicin har heller inte de biverkningar som framställda kemiska preparat. Faktum är att naturmedicin inte har några biverkningar över huvut taget.
Häxor (medicinkvinnor) som använde sig av alternativ medicin för att hela och bota människor på sitt sätt, blev förkastade sin kunskap. En rädsla för det oförståeliga på den tiden ser ut att ha satt sina spår i vår kultur. Att det är tabu och inte tillåtet med medicin som viss forskning inte kan evidensbasera.

Inom missbruksvården använder man sig ofta av öronakupunktur, bland annat för att lindra ångest och sömnproblem på avgiftningskliniker. Trots att majoriteten av patienterna upplever en känsla av välbehag efter dessa behandlingar, så kan det ändå inte räknas till evidensbaserad metod..(?). Lyckligtvis så används akupunkturen flitigt trots detta.

Under min utbildning till skötare var jag på en föreläsning som hölls av en medicinsjuksköterska. Hon förklarade noggrannt att medicin för ångest på sikt skapar ångest. Att värkmedicin på sikt skapar värk. Att man till slut inte kan leva utan medicinen och heller inte med den på lång sikt. Det blir ett ekorrhjul.
När man använder sig av helhetsterpi är man däremot snäll mot kroppen, och ser till att vårda hela människa. I användandet av akupressur använder man sig av meridianlinjerna i kroppen, alltså de energifält där energin strömmar. Blockeringar i dessa meridianer kan skapa spänningar och därav stress eller värk.
 Akupressur är akupunktur utan nålar. Shiatsu innebär att man sträcker kroppen och kroppsdelar på olika sätt för att komma åt dessa meridianer. Shiatsu och akupressur tillhör den österländska medicinen som är mycket äldre än vår.

Det bästa av allt det här att meditationen har blivit erkänd i Sverige. Det finns även forskning som styrker att meditation hjälper vid stresshantering i kropp och sinne. Meditation främjar kroppens självläkande förmåga. Man har via kameror i hjärnan registrerat skillnader i aktivitet mellan människor som mediterar och människor som inte gör det.
Även kost och matvanor främjar holistiskt läkande hos människan. Många har fått insikt i att man "blir vad man äter".

Kroppshållning, och ansiktsuttryck samt håranalys kan berätta mycket om en människas hälsa och mående. Även detta hör till den komplimentära medicinen.
Mindfullness är också något som fler och fler börjar känna till. Att undanröja hinder i sitt liv, och att lära sig varandet i nuet. Inom DBT (dermatoligisk beteende terapi) som används i psykoterapin, härstammar från taoismen.

Skrocktänket måste försvinna ur våra sinnen för att vi ska kunna bli helare människor. Ingenting i vård ska utesluta det andra. Och varför inte använda lösningar istället för att endast gå till apoteket och köpa mediciner som bryter ned vår kropp? Utan att heller fått ett alternativ till sin främjande hälsa. Köp inte vad media säger utan att reflektera över vad som händer och sker. Vi vet ju till exempel vad resultatet blev av influensavaccinet hela Sverige blev manipulerade att ta. Jag tror att människan kommer söka sig till helhetsterapi i kommande generationer. Vi är trötta på att må dåligt. Och det finns andra sätt att hitta sin hälsa på!

Den nya familjen

Hur ser den utopiska nya familjen ut i framtiden.. Det brukar jag tänka på ibland. Hur ska det gå till för att alla ska känna sig trygga i ett hem, för att slippa åka hit och dit som barn. Slippa vara växelvisboende som det så fint heter..

Är det verkligen det som är det ultimata för ett barn som växer upp, eller är det trenden som övertalat oss att det är så den perfekta lösningen ser ut? Är det verkligen bra för barn att pendla veckovis mellan olika hem, ha dubbla uppsättningar kläder, två olika uppväxter, värderingar, olika nya relationer till sina föräldrar och dubbla uppsättningen av rutiner. Finns det andra alternativ för detta? Är det bra för barnen eller är det bra för de vuxna som vi sedan vill få det att se ut om om det skulvle vara barnens bästa? Vet vi egentligen hur vi vill leva med våra barn?
Visst tror jag att det är individuellt, olika lösningar för olika barn, men jag tror definitivt inte att detta är lösningen för alla barn. Nu för tiden är det nästan mer vanligt att biologisk föräldrar bor isär. Det är inte längre ovanligt med skiljsmässobarn, vilket gör att barnen i fråga inte känner sig lika utpekade längre.

Jag fick höra en historia av en kvinna som separerat från sin man, och båda parter hade nya respektive. Dessa två hade barnen på föskola och den enda kontakt föräldrarna hade, var den på förskolan, när de lämnade barnet måndags morgon, med ryggsäcken. Föräldrarna undvek verbal kontakt och tog det mesta via fröknarna på förskolan. Hur präglar detta barnen i fråga? Vad lär sig barnen utav hur vi vuxna beter oss? Om vi kanske skulle lägga egot åt sidan och ENDAST se till barnens önskemål så kanske våra barn växa upp till bättre människor än oss själva. De skulle få möjlighet att välja bättre alternativ, att söka lösningar, visa respekt gentemot andra på ett annat sätt. Även om man inombords har svårt att ta itu med konflikten gällande den andra föräldern, så har det ingenting med barnets värld att göra. Barn ska inte behöva agera fredsmäklare till sina egna föräldrar.

Jag firar jul tillsammans med mitt barns pappa för mitt barns skull. Genom åren när jag berättat det för människor rynkar de pannan och indirekt undrar varför, och om hur det är möjligt. Det har varit svårt för många att acceptera att det faktiskt går att samsas för barnets skull, och lägga sina egna personliga värderingar åt sidan en stund. Varför inte unna barnen det åtminstonde när de fortfarande är så små och inte förstår eller kan värdera situationer själva. Jag kan inte säga att jag drar jämt med mitt barns pappa jämt och ständigt men vi håller ihop situationer för barnets skull, så att han sedan ska förstå hur viktigt det är att samarbeta och att han ej ska hamna mitt emellan två vuxna som han älskar lika mycket.

Den nya familjen kanske till slut kan arta sig på det sätt att vi kan verkligen se till barnets bästa fullt ut. Att vara vänner för barnens skull beroende på hur situationen är. Det viktigaste tror jag att man kan kommunicera öppet med varandra för att finna lösningar på problem, sen ska man även kanske komma ihåg att det fanns faktiskt en nledning till att man en dag gick skilda vägar trots allt..

I den utopiska verkligheten skulle det verbala våldet inte hägra. Där skulle vi kunna se barnen och dess behov, se dem växa upp till en annorlunda värld där vi vuxna kan mötas för barnens skull. Vi har mycket att lära av barnen. Och vi har ett stort ansvar och många spår vi lämnar efter oss.

Pengarna skapar föräldrakonflikt

Om det inte var fråga om pengar, när det gäller barn, barn till separerade föräldrar.. Skulle föräldrarna kunna sammarbeta lättare då? Skulle föräldrarna vara vänner och samsas om barnen? Hur kommer det sig undrar jag, att när ett barn kommer till världen, utan att själv ha bett om att få komma hit, sedan hamnar hos två föräldrar som bestämmer att gå skilda vägar...Därav blir barnet ett föremål, ett vapen mellan dessa två vuxna. Vuxna människor som ska vårda och försörja barnet, älska barnet oavsett hur deras vuxenvärld artar sig.

Hur kommer det sig att barnen hamnar mitt emellan två vuxna människor undrar jag.
Det är barnets bästa som alltid ska komma i första hand. Det är barnet som har rätt till sina föräldrar, inte föräldrarna som har rätt till barnet. Om inte pengar fanns, så skulle det inte finnas ett bråk om vårdnad och underhåll, kostnader osv. Om det inte fanns pengar skulle det antagligen vara lättare att förhålla sig till att vara en ansvarsfull vuxen. Jag förstår inte vad det är i en förälder som gör så att det är så svårt att sammarbeta med den andre. I underhållsfrågan är det lätt att gå bet. Vem som betalar vad, vilket tak barnet sover under när var och hur.. Allting kan användas emot föräldrar emellan. Till vilken nytta? Och där står barnet som ser allt utan att göra större väsen av det. Barnet läser mellan raderna, utan att kunna vuxenpråk. Det känns i luften, hörs i rösten när föräldrar inte kommer överens, även om det bara är på telefon konflikten tar form.. Finns det vägar ut ur sådana här problem utan att ta till maktmissbruk? Utan att använda barnet som ett vapen till sin egen fördel? Hur kommer det sig att egot och pengar har så stor betydelse när det gäller barnets bästa? Inget barn mår bra när man bråkar föräldrar emellan men hur undviker man dessa konflikter när det handlar om pengar och vem som har rätt till vad? Vad är det om vuxen så svårt att förstå när det inte går att sammarbeta för barnets skull..

Hur bra det än se ut och hur förstående man än är som förälder så går det inte att undvika dessa stunder, då det inte går att kommunicera. Om en förälder hävdar att barnet umgås lika mycket med sina föräldrar, trots att barnet är bosatt hos endast en förälder.. Om denna förälder anser att underhållet ska delas sinsemellan eller upphöra helt och hållet på grund av kostnader den tid umgänge ges hur förhåller man sig till det? Ska man då som umgängesförälder ta betalt av den förälder barnet är bosatt hos under tiden de umgås? Vart är vi på väg egentligen... Det bekymrar mig.

Liv i rymden bekräftat!

Idag när jag av en händelse går in på aftonbladets hemsida, så ser jag vad NASA äntligen går ut med.
Kepler-teleskopet som ligger i bana runt jorden har uppmärksammat totalt 2326 nya planeter eller månar i universum. 48 stycken av dem anses vara beboeliga. Kepler 22-b kan vara vår tvillingplanet.

Så nu har alltså NASA äntligen gått ut med denna information till oss jordemänniskor. Varför just nu inför 2012- årsskiftet? Är det något speciellt som väntas upptäckas eller ske nu vid 2012 när vi går in i den nya eran på vår planet? Kan det vara så att det finns fler hemligheter vi inte bör veta om i förväg? Hur skulle det se ut med ett upplyst sammhälle som visste för mycket.. Skulle vi vara lika lätta att styra då? 

Det är bra märkligt att vi tror på allting som vi bör tro på. Det som vi känner är verkligt utanför ramarna, det som vi INTE blivit styrda och inpräntade med, det ska vi inte veta, eller tycka eller tro om. Det som berör oss som levande varelser på jorden, läran om det kollektiva medvetandet till exempel är det ingen som går ut med i media. Kanaliseringar världen över, människor som använder det så kallade sjätte sinnets medvetande, har bevisat att vi är inte ensamma i denna rymd. Kanaliseringar är desvärre inte erkända i press och media, för hur skulle det se ut om vi visste att det var möjligt....?

Transformation av energi, att energi endast kan omvandlas men aldrig dö.. Ändå är vi lärda att när man dör så dör man. Trots att vårt medvetande och vår kropp alstrar och är energi.. Hur skulle det se ut om vi förstod genom media och det kollektiva medvetandet att det finns ingen död, utan endast byte av värld..? Och vad skulle komma hända med religionen då?

Vi vet att olika verksamma medium står upp för sitt medvetande och letar reda på försvunna människor, och i hemlighet hjälper polisen att finna brottsoffer, platser och förövare osv.. Men hur skulle det se ut om vi förstod att vi har den förmågan ?

Vi vet att sprituella människor blev fördömda, förföljda, dödade och utvisade i vår historia, och vad händer om vi upptäcker att vi är spirituella varelser och bär en telepatisk förmåga? Vad händer med ordningen i världen då?

Vad händer när det blir erkänt att det finns fler planeter med liv i rymden, än planeten jorden? Vad är vinsten av att inte berätta det för oss jordebor? Och vad är vinsten med att berätta? Förstår vi egentligen hur styrda vi är?

Jordaxeln har tippat 5 grader. Det fick vi veta genom en 30 sekunders upplysning via media. Lagom inslag för att vi ej ska uppmärksamma detta. Norr är inte där det en gång var. Schamanerna och naturreligionerna har veta detta länge. Det har varit förutspått med naturkatastrofer, att utomjordiskt liv kommer infinna sig på planeten.. Kanaliseringar från plejaderna visar på att vi inte är ensamma. Och när vi är godkända att veta allt det här. Vad händer med oss då? Ser vi hur ägda vi egentligen är? Och vilka vill så gärna hålla mänskligheten i shack?

Många människor vågar inte tro på medium och på en andevärld, förrän det kommer fram i media och nyhetssändningar att det verkligen är så. När någon annan högt uppsatt människa med ett ego har forskat klart på sin sak och tycker att vi andra bör veta detta, först då vågar tvivlare ändra sin åsikt.

Så.. nu är det åtminstone erkänt att det finns möjlighet till liv på andra planeter.. Vi är inte ensamma i universum. Ingen av oss kan någonsin veta hur stort universum är. Vi här på jorden är farschinerade av rymden och har alltid varit..Vad är det vi egentligen tittar upp mot..(?)
Mycket händer nu vid årsskiftet.. och allt kommer komma upp till ytan. Jag tror att ingenting kommer vara som det en gång var. Och många avslöjanden väntar på att träda fram i ljuset, så var uppmärksam. Ingen slump att allt nu sker undan för undan med de mest märkliga upptäkterna i världen.

Nagam nemas rosa solglasögon

Hej alla ni som läser det här. Hur vi än upplever vårt liv så finns små hål att krypa igenom när tillvaron blir lite vad vi kallar övermäktig. Jag pratar inte om vardagens små ytterligheter, utan snarare resan i det långa loppet. som många har läst och fått undervisning i så finns det alltid en väg ur ett problem i livet. Problemet handlar om avsaknad i att acceptera sig själv och sin historia, sitt förflutna, dess snedsteg och dess lärdom. Allt som händer och sker är meningen att lära sig något av. Vi kan aldrig bli en annan människa än den vi är. Men vi kan däremot bli en bättre människa. En bättre människa blir vi när vi synar oss själva bakom teatermasken vi så villigt håller framför ansiktet. Ibland är vi jycklaren, clownen, den ensamme, den utstötta, den duktige, den lojale, den starke eller svage. Den vi är bakom dessa roller är ju självklart den innersta personligheten vi har inom oss. Den som vi är rädda i vissa fall att låta andra se, men framför allt den som vi själva inte kanske vill se. Vi kanske inte ens känner igen oss om vi tar av oss den (?).

Hur som helst så är det många om oss som har ett trasigt förflutet av många olika själ. Allt ifrån taskiga förebilder när vi var barn, till ett dåligt förhållande vi haft osv. Självklart så vill vi då söka lösningar på detta för att återfå balansen i oss själva. Det kan vara genom alkohol, vilket är ett lopp vi sällan vinner. När alkoholen går bet vill gärna nästa beroende ta vid, någon form av rus kan väl läka såren..(?) eller så inte.

Det kanske är så att vi kanske lever i en tillvaro vi vet med bestämdhet är helt fel för vår personliga utveckling att leva i, ja då drar vi till med att hitta lösningar i livet för att liksom kunna acceptera att vi befinner oss där vi är. Som att acceptera att färgen på tapeten i sovrummet är helt fel, men istället för att byta ut den så ligger man där, dag ut och dag in och bara tänker att " ja om jag byter gardiner så kanske färgen känns lite behagligare.." (?)

Vi är riktiga beroende människor trots allt utan att kanske själv förstå det. Sex-beroende (sexuella förbindelser som slutar med tomhetskänsla), relationsberoende ( jag klarar mig inte ensam), nikotinberoende (jag kan inte sluta, jag behöver det här), alkohol (tar bort känslan av att det fanns en gårdag och en morgondag), Byta karriärberoende (jag vet inte vem jag vill vara), pengaberoende (jag kan köpa mig fri), shoppingberoende (Nu är jag åtminstone lycklig en stund). Listan är lång.. OCH: Människor med trasiga själar, (själen= ryggsäcken av allt vi är och har varit med om i vårt liv), vill självklart hitta sig själva och det är då som andligt intresse väcks i många fall.

Syftet med att genomföra en personlig utveckling och bejaka sig själv, börja meditera, träffa likasinnande, söka, vara, se livet ur ett bredare perspektiv, är just det. Att se livet ur ett bredare perspektiv på sig SJÄLV i första hand, och sedan VÄXA genom det som individ för att sedan kunna utrota dessa beroenden vi klamrar oss fast vid. När man upptäcker sitt egenvärde, kan förlåta sig själv för saker man varit med om, och när man uppäcker att det finns en mening med livet på ett djupare plan, så finner man inte dessa surrugat intressanta längre. Man börjar dricka mindre, tröstäta mindre, lägga tillfälliga sexuella förbindelser som inte ger något på hyllan, man lär sig att bryta förhållande som inte tillför något, man vågar gå sin väg med huvudet högt och ägna sig åt att hjälpa sig själv för att sedan kunna hjälpa andra.


Det finns ingen mening med att gå till en psykolog så länge man inte själv är redo att göra jobbet, att öppna sig och våga möta sina inre mörka sidor. Det är samma sak med andlighet och personlig utveckling. Det finns ingen mening med att finna svar som man byggt upp murar emot för att inte orka höra, se eller förstå. Att utveckla sin andlighet är det största man kan göra, först när man praktiserar den i sitt eget liv. Annars slutar det med som det förstnämnda. Det utvecklas till ett beroende som alla de andra. Ett andligt beroende. Man behöver inte välja sida, eller sätta sig själv i ett fack. Man kan vara häxa eller vad folk vill kalla det, samtidigt som man tycker om att handla kläder, svära när vardagen är tung, men det handlar om att vara nyfiken på livet, och att inte låta andra människor styra ens tillvaro.

Förståelsen för sina beroenden bottnar i att öppna sig för sig själv. När saker och ting man lever i utgör ett hinder för sin egen utveckling som person, det är då beroenden tar överhanden. Ett andligt beroende är ett stort beroende. Det blir en värld att fly in i när den värld man befinner sig i vardagen är för ouppnåerlig att ta itu med. Att jobba med sig själv är det svåraste arbetet man kan ta sig för. Genom det får man ett ansvar för sig själv och självklart gentemot andra. Att leva som man lär, är inte samma sak som att sitta på en kurs och lära sig meditera för att sedan gå hem och våndas för hur man lever men inte orkar göra något åt. Allting hänger ihop, allt har ett sammanhang.

 Om vi slutar att fly så kommer vi se i oss själva vad vi är så rädda för i oss själv, och fört då är det möjligt att gå in i en förändring fullt ut. Nagam Nema betyder månkvinna. Månkvinnans rosa solglasögon är definitionen jag använde för att beskriva vad jag vill ha fram. En månkvinna, moder jords kvinna, har inga beroenden. Hon är en symbol för något självständigt. Som vet sin plats och behöver inga plåster för sår. Hon får dem att läka av egen kraft. Månkvinna är en term i andliga kretsar, och även där kan det finnas rosa glasögon, eftersom den platsen är så vilkorslös och kravlös, och det ska vara en plats att få kraft ifrån för att orka med att lösa knutarna i sitt liv. Det finns ingen trollformel i världen som kan lösa dem, om jag själv inte går in för det jag gör med hela mig själv!

Andra advent..

Nu börjar det närma sig andra advent. Vi är verkligen duktiga med att hålla oss till adventstraditionen i sverige.. Trots att få av oss är direkt troende. Få av oss vet egentligen inte ens varför vi firar advent. Inte jag heller. Men endå så är det något som känns viktigt att uppmärksamma i hemmet. Vi pyntar med barnen, bakar, tänder det andra ljuset osv. Kan även det här röra sig om att man på något vis vill känna en smula sammanhang med någonting? Att vi väntar på den stora dagen då släkt och vänner samlas.

Jag är ändå lite fundersam över att det behöver finnas något som avdentsfirande i vår tid. Behöver vi en ring i almanackan för att känna att vi tillhör, att vi tillsammans förbereder julen och känner oss delaktiga, och vad händer med de människor som känner utanförskap som inte har några att vänta in julen med? Vad händer me de människor som är barnlösa, rotlösa, deprimerade, ensamma och otrygga, utan pengar inför advent och julen? Nu förtiden vet jag att människor går hellre på krogen än firar jul på julafton. En del av oss gör båda delarna. Det är enligt min mening lyckat att kunna göra det, där känner man åtminstone inte av denna ensamhet, när man kanske vet om att fler letar sig ut ur sina hem på julafton.

 Det jag kan undra över är över om man går ut i syfte att känna sig fri och glad, eller helt enkelt letar sig ut för att det inte finns något annat alternativ. Är festandet en lösning på dagens ensamhet? Att inte känna att man tillhör?
Det råder en del dubbelmoral i att fira jul idag. Många människor har heller inte lust att fira jul. Traditionen svalnar och jag tror det beror på att människor lever inte idag som man kanske gjorde för femtio år sedan. Vi lever i vald ensamhet, vi arbetar på julen, vi reser, vi avsäger oss släktsammankomster, det blir för dyrt att köpa julklappar till alla, föräldrar till barnen skiljer sig, bor på olika håll och vill olika saker. Hur kommer nästa generation att fira jul? Och vad betyder julen nu i gämförelse med för x antal år sedan när själva julfirandet var på ett sätt obligatoriskt?

Fick en lapp med mitt barn hem från förskolan häromdagen. Det var en förfrågan att barnen ska tillsammans med fröknarna åka till en kyrka i staden och titta på julkrubba. De ville ha föräldrarnas godkännande att deras barn fick delta i denna juleceremoni.
Många är ateister nu för tiden, en del av barnen är muslimer och vice verca. Vi VET att vi blir och är mer fritänkande nuförtiden, och vi VET inom oss att traditionen inte är densamma som förr. Ändå klamrar vi fast vid att bibehålla julen i Sverige, till varje pris, trots att vi har svaret framför ögonen. Kristendomen förr innebar ofta psalmer, julgudstjänst i kyrkan, bordsböner osv. Lever vi med våra barn så idag? Svar nej om vi inte tillhör ett visst frikyrkligt och kristligt samfund. De människor som gör det blir utpekade av oss andra. Våra barn har ingen aning om vad bibeln eller bordsbön är för något i många fall. Våra barn vill inte sitta på en bänk i kyrkan på julaftons morgon. Våra barn vill klä granen, linda in julklappar, och vara med sin mamma och pappa. Och julen är väl barnens högtid brukar vi säga till varandra.

Klyftan mellan fattiga och rika, tro det eller ej, men den ökar mellan människor. Hur kommer det sig. Hur vill vi att våra barn ska bli och vad lämnar vi efter oss?
Vi vill att barnen ska känna ett sammanhang. Vi vill lära oss att alla är lika mycket värda och vi vill lära dem att inte gämföra sig med andra. Alla har rätt att fira en jul med sina föräldrar, ett tradition som ska sitta kvar i minnet när barnen växer upp, och det ska även vara helt okej att inte fira jul om man tillhör något annat. Men hur det än är så ökar pressen på både föräldrar och barn. Sen har vi ändå förmågan att fråga oss var denna inneboende stress kommer ifrån..

Borde inte julen vara så att det då finns tillfälle att göra något för resten av världens barn? En kollektiv jul där man skänker till stödjande projekt i världen. Bygga barnbyar osv. Istället sätter vi oss under granen, öppnar dyra presenter vi egentligen inte hade råd att köpa. Flest paket vinner... Utan en tanke på de männikor som inte ens har en jul att äga...

Hur det än är och hur fint det än låter så är vi olika individer med olika intressen.. Och med olika ekonomi, olika ledvadsförhållanden. De människor som inte har familj, vad händer med dem i dessa tider? De barn som har separerade föräldrar hur ser deras jul ut? Fattiga familjer, hur kommer de må i denna juletid? Och vad lär vi oss av dem? Delar vi med oss? Eller blundar vi för det är för svårt att se och reflektera över?

Lite tankar om tankar

Visst är det otroligt att man själv har makten över sina tankar, och alla tankebanor som sävar omkring i huvudet?
Och visst är det otroligt att trots det så går vi omkring och bär på tankar vi inte vill ha, och inte nog med det så går vi och ältar tankar vi har, utan att reflektera över vad vi kan tänka istället, och hur vi kan vända tankarna till något annat.

Visst är det otroligt att vi mår utefter vad vi tänker. En tanke skapar en känsla som sedan får kroppen att reagera på ett visst sätt. Genom denna process skapas olika hormonflöden som sedan påverkar organ, som sedan skapar nya hormoner och ämnen i kroppen, stresshormon, eller glädjehormon.. ja listan är lång men visst är det otroligt?

Hur kommer det sig då att man kan gå omkring i negativa tankebanor, kanske be någon annan om råd och dela med sig av det man tycker sig ha fastnat i, och ändå låta det rinna in genom ena örat och ut genom det andra, som att man inte ens är redo att tänka om och förändra sina tankar?

Det har blivit en vana för oss att ta på oss offerkoftan för våra egna negativa tankars skull. Och trots att vi innerst inne vet att vi duger som vi är och att vi är kompetenta så handlar mest tankarna om att inte räcka till, att vara värdelös eller mindre värd, att inte hinna, att inte komma vidare osv. Men ändå är vi mycket väl medvetna om att att är cykliskt i våra liv. Att livet går upp och ner, att ett tillstånd inte varar för evigt och att det efter ett problem nästan alltid dyker upp en lösning på ett eller annat vis. Är vi så svaga inför våra tankar så att vi kapitulerar och accepterar att gå i lidande för vad vi tänker?

Hur verkligheten ser ut utgår ifrån vad vi tänker om den. Det jag tänker om verkligheten blir min verklighet. Anser jag livet hopplöst så blir mitt liv hoplöst. Vänder jag på det och ser problem som en utmaning, som ett sätt att lära mig något nytt om mig själv, om jag tänker att jag har alla förutsättningar i mitt liv att ta mig dit jag vill, ja vad händer egentligen då med min verklighetsbild?

Vi formar våra egna tankar utifrån saker och ting som hände i det yttre men självklart även i det inre. Det vi upplever skapar tankar inom oss som vi sedan uppmärksammar och ger näring. När vi sedan en dag mår riktigt bra och är fullständigt i nuet, har vi inte de där gnatande negativa tankarna som gnager längre. Hur kommer det sig? Jo för de negativa tankarna blir de som får kapitulera eftersom jag inte uppmärksammar dem och sätter dem i rampljuset.

Alla negativa tankar går att vända till positiva. De är varandras motpoler. Som allt annat i livet, natt/dag, gott/ont osv.
Man ska inte falla offer för sina tankar. Det är vårt största redskap vi kan övervinna och forma precis som vi vill. Om man fastnar i mönster av negativitet så utrotar man platsen för att tänka annorlunda, och man stannar upp och till sist finner man ingen väg ut till förändring. Man kan inte tänka klart.

Ju fortare vi rensar upp och städar ur de negativa tankarna, och inser att verkligheten och självbilden blir precis det man gör det till, precis det man TÄNKER, så har vi i alla fall en stor möjlighet att förändra synen på det som händer. Och inget vatten i världen, stannar upp om det stöter emot en liten sten o floden. Det hittar nya vägar!

AKASHA

Akasha, betyder eter, ande.
Vi har vårt eget inre bibliotek, där vi kan hämta all kunskap vi behöver i vårt liv, för att till sist upptäcka att vi blir vår egen coach.


Det finns ingen framtid, utan nuet och vår historia. Vi formar vår framtid utefter de förutsättningar vi har, och vart vi befinner  oss i vår egen utveckling nu, samt vilket karma vi nu bär.

När vi besöker vårt inre bibliotek, finner vi svar på de dagliga frågor vi behöver hjälp med. Vi kan även genom vibrationen i vårt dimensionella medvetande få svårt att finna svar på en del frågor vi helt enkelt inte ännu är redo att få svar på, och att vi därför tycker att svaret inte kommer till oss i detta bibliotek.

Att leva med, och i Akasha, blir en livsförändrande, livgivande och ett nytt sätt att leva sitt liv. Vi kommer genom akasha att uppnå en högre syn på oss själva och omvärlden och få en högre inituitiv och medial förmåga.

När vi lärt känna vårt inre bibliotek, kommer vi även att kunna ställa frågor i vårt bibliotek för andra människor vi vill hjälpa. Det är en enkel metod som utövas varje dag för att lära känna sitt akasha bibliotek. Med övning räcker 5-10 minuter, för att ha hunnit infinna sig och fått sin information.

Akasha handlar inte om spådom, utan om att inhämta svar som ligger i biblioteket i form av böcker. I vår fysiska värld symboliserar böcker upplysning. Svaren kommer i vibrationer, eftersom akasha är energi. Detta lär vi oss sedan att tolka med bildspråk, symboler och känslor.

Jag rekomenderar alla att börja lära känna akasha-biblioteket.

akashakrönikan

Något i luften känns skumt

Jag har märkt en sak om mig själv. Det är att hur bra humör jag än är på när jag stiger upp så verkar jag inte vara stängd energimässigt när jag kliver upp. Detta innebär att den höga energin jag kliver upp med, lätt ställer in sig på någon annans energi som är i min omgivning. Jag blir alltså omedvetet påverkad av den energi någon annan bär på. Man blir extra känslig för de lågt vibrerande molnen i omgivningen av någon anledning. Det är verkligen så att energin runt om i hemmet påverkas av det psykiska måendet. Vi tog upp det under en andlig cirkel här om dagen. Hemmet man bor i är ens borg, så självfallet är det hemmet som påverkar mest.

Många frågor i cirkeln angående hurvida man känner igen en ande energi (ifall huset är hemsökt) eller om det helt enkelt är energi- avtryck man känner av. Alltså energi från en människas psykiska frekvensmående, en människas känlominne som sitter kvar i väggar och luft. Enligt min mening så kan det nog oftast vara en annan människas mående man känner av. Det kan kännas negativt och man kan till och med bli illamående av att en person i ens närhet i hemmet mår dåligt psykiskt, går med mycket tankar inom sig, känner sig deprimerad osv. Detta kan ju denne person göra trots att denne uttrycker ett välmående. Alla vi berättar ju inte allt?
Det är märkligt att man vid uppgående på morgonen kan känna att det är en bra dag för att senare fråga sig själv "va? mår jag dåligt idag ? Jag kände mig ju glad?.....
Var inte orolig. Det kan vara den andra människan vid din sida som bär på dessa känslor och du tar in detta i dina chakravibrationer. Du påverkas alltså av någon annans energi.
Ibland kan det vara tvärtom. Att om du känner dig nere så kan du påverkas av den glada personen. Sprudlande och frisk energi som en person alstrar. Du kanske hade tänkt dig en gråmulen dag och plötsligt finner du en smula hälsa och välbefinnande inom dig. Ta tacksamt emot detta. Det är viktigt enligt mig och många andra att söka sig till positiva människor när man känner sig nere. Eller varför inte bara gå ut i naturen i sin ensamhet ett tag. Kanske sätta sig på ett cafe och ta in  lite fart och fläkt. Man mår bra av att betrakta ruset av människor på gator och cafeér.

Så vad gör man då för att undvika att påverkas av någon annans negativa energier? Det första är kanske självklart att uttrycka sin undran. Är något fel?  Att använda öppen kommunikation förlöser negativa vibrationer, och hindrar dem att leta sig längre in i ditt energifält.
Det är viktigt att känna in situationen för att förstå själv att det är inte mig det här tillhör. När man gjort sig i förstånd med det, så är det dags hur svårt det än är, att helt enkelt göra motsatsen.. Även om man känner sig nedtyngd så upp med humöret, börja städa för att lämna spår av kärlek i alla hörn, gör något kreativt, tänd ljus, baka, eller ta en promenad. Rena huset på negativitet. Det viktigaste av allt, skilj dina egna och den andres känslor åt. Skilj på vad som till hör dig känslomässigt och fokusera på att känna dig bra! Ett bra exempel är om man som vuxen och känner att dagen är pest och pina, hur reagerar barnen på det? Barn framför allt är expert på att ta in vuxnas energier! Finns väl inga mer uppmärksamhetskrävande barn, än de dagar man som vuxen känner att man inte orkar:)