Sidor

fredag 16 december 2011

Väckelsemöte eller sovmöte

Jag har sett ännu ett avsnitt av programmet som visar olika livsåskådningar, intervjuar människor om deras synsätt.. Kristendomen tolkas vidare i sina banor, och guden tar övre ansvaret i religionen. Jesus och djävulen omdisskuteras, våra liv, att helas, bli helade och få förlåtelse för sina synder.. Vilka synder? Vad är synd och vem kan döma vad som är och inte är synd? Är det upp till var och en att tolka det? Nej självklart inte, för det är bibeln som avgör detta. En avhandling från gud som skrevs av människan 300 år efter kristus, och sedan skrevs om ytterligare..(?)
 Går inte in på detaljer, eftersom syftet i det jag vill berätta inte handlar om bibeln i sig. Det handlar om oss.

Ett av alla de kristna samfunden som finns, främjar healingen av människor. De säger sig kunna driva ut olika typer av dåligt mående genom handpåläggning. och med böner. Denna väckelseförsamling kallar sig för "Arken". Många människor känner ett sammanhang i detta samfund. Finns speciella bibelskolor där, ungdomsförbund osv. En del av dessa människor använder sig av tungotal, alltså att tala i tungor, och får guds röst igenom sin kropp. Kan liknas vid kanalisering av guds kraften eller vad man väljer att kalla det.
Böner av olika inslag av Jesus, att tacka Jesus osv ingick i barnuppfostran, healingen osv. I det stora hela anser man sig att vara guds barn, genom frälsning, syndernas förlåtelse, och att vara guds verk.

Eftersom jag själv inte tillhör religionen, eftersom jag själv inte är fanatiker av att leva på ett mer speciellt sätt än att lära mig att bli en bättre människa, lära mig mer om andra, lära mig förstå livets mysterium och sedan kunna leva i det fullt ut på olika sätt, så upplever jag kristendomen framför allt som ett liv på en smal väg, där man väljer bort friheten i att söka.

Jag uppplevde skillnader och likheter mellan denna kristna tro och andra slags livsåskådningar som gjorde mig glad trots allt..

Skillnaden mellan denna kristendom/religion och annan livsåskådning, är egentligen att man pratar i båda om positiv och negativ energi, som vi väljer att ta in i vår tillvaro. Vi väljer att vara positiva eller negativa, att fokusera på det ljusa i tillvaron, eller det mörka. Yin och Yang, fast med andra ord..(?)

Kristendomen och denna frikyrkliga församling som jag såg i ett tv program pratar egentligen om samma sak som den som tror på moder jord, förutom att de kristna personifierar positiv och negativ energi. Alltså gud/jesus eller Djävulen. De pratar om dessa energier som om de skjulle vara två personer. (?)

Inte råga på det så har de ett fanatiskt uttryck över sig, när det gäller väckelseförsamlingen över lag. Det fanatiska och övertygande intrycket om att de är endast deras väg som är den rätta fick mig att fundera en aning...

Om man är helt säker på att det man käner är ens verklighet, varför är man då så påstridig inför andra, och varför måste man ständigt be till Jesus och prisa Jesus som i detta fall jag såg?
Varför är man så rädd att inte hålla sig på den smala vägen om man säger att man ändå överträffat djävulen?

Varför låter man inte människor söka det bästa i sig själva på olika sätt trots att man kanske söker sig till en kyrka? Man kansker inte vill läsa bibeln utan endast känna samhörighet med andra?

Det spelar inte någon roll vad det är man tror på, så länge man kan leva i sin tilvaro som en fullkomlig människa i trygghet i sig själv. Oavsett vad man tillber eller tillhör, så är det enlig mig viktigt att känna en mening. Ingen människa ska känna att man är fel och behöver syndernas förlåtelse. Det är bara sig själv man kan förlåta, och man behöver ingen röd bok  med sagor, när man kan skapa och leva efter sin egen saga. Man behöver inte jesus som 'älskar en om man lär sig att älska sig själv och att man duger som man är.

Det spelar ingen roll vad man tror på, för det man tror på blir ens verklighet oavsett vad det gäller.
Tron är nyckeln i sig, inte en viss typ av trosuppfattning.

Vi är människor här och nu. Vi är tilldelad det vi har fått och vi är trygga i det vi har. Vi är fri att hitta lösningar och det finns ett syfte med våra liv. Det klarar vi av så bra, så länge vi befinner oss med fötterna på jorden och utforskar. Vi behöver inte be Jesus om det, för vi lever i en annan tid nu. Vi vill se framåt, och våra liv är okej. Vi ska inte gå tillbaka till en helig skrift vi egentligen inte känner.

Liknelser jag ser mellan religionen och de universiella lagarna som fanns innan människan började tolkade så ser jag att vi söker ständigt efter svar och orsaker. Om jag gör någonting så påverkar det något annat osv. Om jag har en stark tro på att något fungerar ex handpåläggning då folk faller i väckelsemöten, så ser jag en liknelse i detta med att tex krama ett träd och känna dess energi och kärlek. Tron är som sagt vägen till att saker inträffar, vare sig det är i ett samfund på ett möte eller i den egna vardagen. Verkligheten ser ut och blir som jag uppfattar den. Placebo säger många. Det spelar ingen roll om det finns fakta eller inte på det man tror, för vem kan egentligen säga sig veta allt inom allt, vad som händer och sker och vad som är sanning?
Andligheten i allt det här går isär lite grann med budskapet att främja människans hälsa och välbefinnande i livet. Ett kristet samfund kan vara så övertygade att just deras tro är den enda sanna. Hur kan man tolka det på det viset om man är en adlg varelse? Att leva andligt är att ha ett öppet hjärta och ödmjukhet för alltet.
Livet måstte bli väldigt enkelt när man vänder sig till kristus. Jag tror på kristusenergi, men dock inte personen i guden. Gud är ett av många namn på en livskraft som innefattar allt, enligt min tolkning av den.

Så.. Kontentan av alltihopa blir att människor som går på väckelsemöten, i själva verket kanske sover..Går sovande och köper budskapet för att själva slippa ta ansvar för sig själva, att söka och finna svar och lösningar, att själv bejaka och se hur man själv kan uträtta saker med sig själv att må bra. Religionen kanske rentav inte alls får människan i sig att vakna, men väcker ett hopp om att det finns en högre sanning. Men bara för den sakens skull så kan man aldrig någonsin lita blint på det som sker. Det räcker med att ha ett öppet hjärta och inte använda olika sektliknande seminarium till att inte tänka själv och sin egen djupare insikt. Framför allt att inte döma de människor som inte infinner sig i deras kyrka. och att leva efter en helig skrift känns någorlunda fattigt, eftersom det inte finns någonting i världen som kan bevisa den sanningen som framförs. Bibeln har blivit grunden för vårt samhälle, och hur ser vårt samhälle ut? Mår vi bra med varandra?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar