Någonting borttappat.

Nu när dagsljuset försvinner så otroligt fort, när dagarna är kortare och behovet av att vila blir större, så blev jag tipsad om en intressant serie på tv. Varje vecka sänds ett avsnitt om människors olika livsåskådning, ett annat perspektiv på livet. Allt från religion och trossystem som fanns tidigare än religionen. Människor som tror på en högre makt större än dem själva, människor som tövar olika ceremonier och riter, som strävar efter att på olika sätt leva ett liv i harmoni, välvilja, och att utvecklas och växa. En tro som ger livet en större mening.

Jag och många med mig som jag pratat med detta program om, har känt en nyfikenhet, en viss glädje och vördnad för dessa olika trosuppfattningar. Det största sambandet mellan alla dessa sätt att leva och se på livet är den stora gemenskapen. De delar en gemensam tro. När männsikor som inte tillhör någon viss livsåskådning ser dessa program så är det ett frö som vaknar till liv inom dem. Trots att människorna i programmet lever så olikt majoriteten av vårat land, så är vi endå nyfikna och blir intresserade. Hur kommer det sig att det som många uppfattar som nonsens endå lockar? Hur kommer det sig att människor i detta land kan känna en avsaknad av mening i tillvaron?

Sjukdom och ohälsa ökar i befolkningen. Utbrändhet, materialism, att inte räcka till, att inte veta vad vi ska göra med våra liv. Vad är det som vi känner så stor avsaknad av? Kanske en större mening och medvetenhet? Jag säger inte att jag tror att alla i västvärlden går med ögonbindel. Vi har alla våra värderingar och våra egna sanningar. Men vi är bär ändå på en viss rädsla för det vi inte kan och vet i många fall. Den österländska tron som exepel är mycket äldre än vår egen. Ändå har vi makten att förkasta den och få den att inte räcka till för oss. Begreppet den hela människan har i många fall varit svårt att ta till sig. Kanske är det ett motstånd inom oss? Är det inte en självklarhet att allt i oss hänger ihop? Själ, hjärta och tanke? Eller är det som med universum, att det blir för obegripligt att förstå så därför avstår vi för att våga tro på en högre existens? Har människan helt enkelt inte tid att begrunda idag?

En del pesoner som jag träffat tycker det verkar helt ologiskt att idag ens få en stund för sig själv varje dag. Hur kan det vara omöjligt egentligen? Är det något i oss själv vi är rädda att möta kanske? Jag har inget svar på det.

Ingen av oss ska med ett tåg som vi inte själva bokat biljetten till, vi väljer enligt min mening själva vart vi ska. Det märkliga är att det är inte alls det vi vill egentligen. Vi vill ju möta andra människor. Öppna oss och dela med oss av det som är vi. Idag pratar vi sällan med grannen mitt emot. Vi är privata. Vad är vi rädda att någon ska se? Att vi inte duger eller kan tillföra något?

Summa sumarum av programmet jag såg så blev jag inspererad i hjärtat av hur fantastisk livsåskådningen är. Oavsett vilken man tillhör så strävar man mot samma mål. Att finna en mening, så varför inte mötas, och utvecklas tillsammans? Tron har blivit borttappad och även meningen för många människor. Kraven ökar på alla måsten och för många gäller det att hålla sig flytande över vattenytan, för att helt enkelt orka med att leva. Om det plötsligt inträffar något där man får en valmöjlighet att förändra sitt liv så springer många. Att förneka inspirationen, nyfikenheten, är att förneka syftet med sitt eget liv. Ingenting finns till bara för att. Även om det är enkelt att tro det, så räcker det inte. Det enda som händer är att man kanske går miste om allt det där fina som väntar och gör tillvaron mer rik..