Längtar till en plats i solen

Nu är det verkligen dags att undanröja hinder i livet känner jag.. För lite Dvitamin och för lite solljus i sinnet. Jag smittar av mig min Dvitaminbrist på min omgivning känner jag. Åtminstone illusionen av alla hinder. Var på stan idag och handlade lite julklappar. I december är det tid för att ge varandra presenter som man inte tänker på att ge i vanliga fall till varandra. Vill vi inte ge varandra presenter och uppskattning resten av året? Många håller på att tröttna. "-Näe vi har dragit in på våra julklappar i år.", i år ger vi bara barnen, (eller) "näe vi har inte råd med fler än en", "vi ska åka bort i jul..osv. Vi är fria att göra som vi vill med vår jul. Ska det vara traditionellt som det alltid har varit, ska man duka upp julbordet, och samtidigt blotta klyftan mellan fattiga och rika, alla har tyvärr inte ens en familj att dela allt med. Väljer man att inte fira traditionellt, betyder det att man inte har lust att engagera sig för släktens sammankomst, man har inte lust att vara nykter och hemma en dag om år, man kanske har skiljt sig och har bara ett ensamt minne att se fram emot, vad vet jag.
Synd att vi inte kan ge varandra gåvor spontant nu förtiden. Visa uppskattning för en liten sak vi gör, en liten gest till någon man älskar, eller helt enkelt bara för att den personen är värd det. Nu har det blivit mer som att byta pengar med varandra. Man ger något den andre önskar sig, för man vill ju inte att denne person ska bli besviken av det han/hon får i julklapp. Eller så köper man något för pressen man känner. Att den andre har ju köpt och det går ju inte att få, utan att ge osv. Varför måste det vara det ena eller det andra i vår tradition?
Det viktigaste tycker jag är stämningen. Att få vara där man vill vara. Tillsammans. Socialt att shoppa fina saker, linda in, välja ut, tända ljus, mysa med glögg å pepparkakor.. Säga till sina barn att man älskar dem mest av allt i hela världen.
Julen ska gå så himla fort. Helst ska man jobba, pynta, handla, känna julstämning, samla släkten, njuta och bara vara på en och samma gång. Det går tyvärr inte. Inte roligt att tänka på jobbet när man sitter under granen och delar ut julklappar som man med omsorg valt ut på sin lediga tid. Vi lever i framtiden helt enkelt. Nuet är alldeles för svårt att hinna reflektera över..
Jag tror att man som person mår bäst av att göra en förändring då och då. Byta miljö ett tag för att verkligen få perspektiv på allt som man lever i. Tiden går så himla fort. En dålig dag kan hålla i sig en hel vecka efteråt om man känner för det. Saker man sagt och gjort eller inte gjort sitter liksom kvar. Byta miljö och verkligen känna sig levande. Ibland är det nästan lite skönt att inte vara lycklig och glad. Man slipper ansvaret att engagera sig i sig själv eller någon annan. Man kan dra på sig en stor filt, gömma sig eller stoppa huvudet i sanden och leka ansvarslös.
  Det bästa egentligen om man inte orkar engagera sig i något med sig själv, så varför inte ge någon annan något då istället? En komplimang, berätta för en person att denne är så värdefull, Jag har de senaste dagarna fokuserat mer på att tänka på allt jag inte har, istället för det jag har. Därmed byggt upp en liten mur runt mig så jag slipper se omvärlden och alla möjligheter. Nu är det dags att fokusera på allt jag har, så det kan bli ännu större och ännu mer betydelsefullt.

Jag längtar till en plats i solen. Tittade på "Eat Pray Love" ikväll med Jens. En riktig feel good film. Fick mig att gråta en skvätt, när jag blev speglad med hur allting är möjligt och ändå byggs det upp hinder så att man inte tror att man kan få allt det där man önskar sig i livet. Vill gärna skylla på någon annan över att man inte känner tillfredsställelse fullt ut i vardagen. men hur är det då egentligen. Springer man upp för ett berg och når bergstoppen, så ser man plötsligt ett nytt berg där framme.
En sak vet jag i alla fall. Man är verkligen skapare av sina egna tankar, som de där två hundarna som bor i hjärtat. En svart och en vit. Det beror helt enkelt på vem av dem man matar. Så märker man vilken av dem som växer. Den mörka eller den ljusa. Allt är tecken, de vet jag. Det är ändå svårt att se det ljusa dessa mörka snö-lösa dagar. November är snart slut och december närmar sig med ett väder som liknar oktober. Nu är det dags att se nya möjligheter. När den första snön kommer så lovar jag mig själv att börja titta på en solresa. Inget är omöjligt, så är det!