Sidor

lördag 26 november 2011

Läran om sin smärtkropp

Tråkigt är det när man förlorar något. En tilllit till sin omgivning. En vision, en dröm, eller faller handlöst in i situationer man inte räknat med. Som hjälp har vi egot, en sida av oss själva som dyker upp när vi känner en gnutta separation. Egot är själva repet vi håller fast vi när vi känner att vi behöver lyftas upp, känna att vi har makten i tillvaron. Vi behöver en medhjälpare som kan ge oss själva en skjuts framåt för att få det vi vill. Det spelar då ingen roll vilka spår vi lämnar efter oss när vi går. Om vi råkade trampa någon på tårna, eller om vi gör det på någon annans bekostnad. Vi kanske uttrycker oss klumpigt som sårar någon, eller snålar med pengar för att kunna ge oss själva det där som vi själva tror vi behöver. Egot är en dela av oss som hjälper oss att glömma avsaknaden av tillit till omgivningen vi står mitt i.

Smärtkroppen däremot är mycket smartare. Det är en annan inneboende fiende i oss som göder sig på våld, andras misslyckande, andras affekter, problem, missbruk, destruktivitet och flyr ljuset. Alla människor bär på en smärtkropp. Det har vuxit med åren vi levt beroende vad vi är/ har varit med om. Kvinnor har i sina gener en stor smärtkropp, eftersom vi genom tiderna varit förtryckta och fått en känsla av att inte vara tillräckliga som vi är. Relationer vi haft påverar smärtkroppen, tex om jag haft en partner som svikit mig, har jag svårt att lita på andra i framtiden. Om jag inte blivit sedd när jag var barn, så söker jag ständigt efter uppmärksamhet på gott och ont när jag blir äldre. ´Jag kanske blir som ett vuxet barn?

Om man inte mår bra innombords, man har varit osams med någon eller haft en exremt dålig dag vad gör jag? Jag väljer att se en våldsfilm, eller ringer till en person som jag vet att jag kan få sympati med. Kanske en väninna som har det jobbigt med sitt.(?), så jag kan få utlopp för min egen smärtkropp. I boken en ny jord av eckart tolle, kan man se beskrivet att ingenting inom oss mår bra utav våld och dåligheter. Vi mår inte bra av att kritisera andra människor, se våldsfilmer, titta på nyheter som visar krig, vara otrogna, ljuga, skälla, eller vara avonsjuka/svartsjuka. Det går emot vår natur.
Det är inte vi utan smärtkroppen som mår bra av det. Lär jag känna mig själv i situationer där den aktiveras, stannar upp och känner efter, så lär jag mig skilja på om det verkligen är jag själv eller smärtkroppen som talar. När jag upptäcker att den över huvud taget existerar, när jag blir medveten om den, så kan jag få den att till och med försvinna helt.
Så länge jag låter den matas med negativitet så växer den och jag tar på mig offerkoftan. En människas smärtkropp drar sig till likasinnade. Det är ju bara där den kan matas och hållas vid liv. Om jag har ett förhållande jag mår dåligt av, så ringer jag knappast till en människa vars liv dansar på rosor. Det orkar smärtkroppen inte med. När jag förminskar min egen smärtkropp, så försvinner de smärtkroppar jag har i omgivningen undan för undan. Relationer bryts eller man glider isär. Där får ju dennes smärtkropp ingen näring något mer. Har jag en stor smärtkropp i mig själv, så kanske jag som exempel hamnar bland andra sårade själar, kaka söker maka. Förändrar jag min egen smärtkropp, så påverkar den de andras. Och jag kan göra val som gynnar mig, inte bryter ner mig. Då kan jag avstå från negativitet. Och då sätter jag på en komedi istället för våldsfilm. Då vågar jag säga min mening till människor utan att skämmas eller tycka det är obekvämt när någon tittar mig i ögonen. "Smärtkroppen tycker inte om ögonkontakt, sitta i en grupp med människor som tittar i ögonen. Man börjar kallsvettas, vrida på sig. Tycker inte om att bli sedd" Eckart Tolle, En ny jord . Och hur går det egentligen ihop med oss, eftersom vikten av att bli sedd får oss att bli dem vi är, och får oss att känna oss levande? Alla människor vill väl och behöver bli sedda?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar