Förtroende

Vad är förtroende? Att känna förtroende för någon eller något inombords. Förtroende för en tanke, eller en känsla. Förtroende bygger kanske på att man känner sig trygg..
Förtroende är kanske att på något vis känna att man har kontroll över sig själv eller en situation. När kontrollen springer iväg så flyr även förtroendet, kan det vara så`?
 Om jag känner efter så handlar mitt egna förtroende om att jag litar på mig själv och verkligen kan känna tillit i det jag tycker och tänker. Även i det jag gör. Om jag är trygg i mina handlingar så ger jag mig själv en känsla av förtroende som jag sedan kan ge till någon annan.
Är förtroende ett sätt att känna makt? Om jag känner förtroende för någon, betyder det då att jag känner tillit? Är det samma sak?
När jag är säker på mig själv, att jag gör rätt, att det jag känner rätt så får jag en känsla av förtroende för nuet. När jag är vilsen i saker och ting så tappar jag denna känsla. Förtroende enligt min mening är så himla viktigt. Mitt egna förtroende och att lita på mig själv och de känslor som jag har inför min egen tillvaro, bottnar i att tro på att det man känner är sanning. Ingen annan kan säga vad man ska känna och inte känna, och om man själv vänder kappan efter vinden och letar förtroende att bygga upp med någon annans hjälp, så räcker det inte till om jag själv inte kan känna det inför mig själv. Att förändra kan kännas farligt. Det är så främmande och man vet inte vad som väntar runt hörnet. När man känner att förändringen är nära, så vill man kanske helst sopa den känslan under mattan och inte kännas vid den. Men om man bara vågar ha tillit till förtroendet för sig själv och lita på sig själv i alla sammanhang, och följer vägen som man innerst inne vet är den man bör följa så växer förtroendet fram. Därav lär jag mig att både skapa och ta emot förtroende. Vad kan vara mer viktigt att lära sig än förtroende? Och när bryts det?

Allt har en början

Allting har en början. Allt som tagit slut börjar på något nytt. Man stänger till en dörr och ett fönster öppnas. Det finns ingen stagnation. Det är något som blir till när man slutar upp med att se och titta sig omkring efter nya vägar, för visst finns dem där. Det är upp till var och en att se dem och hur vi väljer att se dem.
Allting har en början. Det beror på vilket frö vi väljer att så. Sår vi missunsamhet, avundsjuka, begär, misstro, eller hopplöshet? Sår vi hopp, gränslös nyfikenhet, omsorg, medkänsla eller tålamod?
Allting har en början. När det tar slut på ett kapitel så börjar ett nytt. Ingenting är evigt. Med det vill jag mena att när livet är tungt och svårt att leva i harmoni, så finns en mening med det som vi måste se. Det är ett tecken på att någonting nytt är på gång, vi får en chans att i desperationen leta efter nya svar och möjligheter. De nya vägarna. Livet går upp och ner. Återfår vi balansen så blir vi mottagliga för de positiva förändringarna. Något nytt väntar där någonting tar slut. Det är då dags att fylla den platsen med någonting nytt, en ny insikt. Kraften till att förändra sitt liv till det bättre. Det liv som man förtjänar och den tillvaro man vill leva i. Man är inte så beroende av yttre omständigheter som man tror. Jag vet att många mår dåligt av vardagskrångel med ekonomi, ovissheter med jobb osv. kanske finns där en massa tecken på att finna något nytt? Ett tecken på att man har en större inneboende kraft än man tror? och varför blir man tilldelad det man blir tilldelad? Varför råkar vissa människor på fler ovissheter och svårigheter än andra?
Det är för att de ska öppna sina ögon. Och även ögonen i hjärtat. Vardagen gör människan förblindad ibland. En svårighet är inte alltid ett nederlag. Det är ett tecken på att någonting nytt är på väg att ta sin början. Sluta inte söka. Sluta inte kämpa vidare. Var istället mottaglig för saker och ting som sker. Lägg inte på er för mycket av det yttre omständigheterna. Den bästa lösningen är att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Lämna spår av insikt, backa ett steg och betrakta situationer i livet som uppstår. Göm er inte för motstånden, för det är i dem vi växer och lär oss en massa nytt om oss själva, våra misstag osv. Allt har en början och varje dag är en ny chans att skapa nytt karma.

Tänka nytt

Nu är det dags att tänka nytt. Det är otroligt att man skapaar sin verklighet med tankarna.  Saker och ting som man inte vill ta tag i eller förändra, är det lättare att sopa under mattan än att plocka fram den i ljuset. Jag vet innerst inne vad jag vill och vad jag tänker på. Ändå skjuter jag det framför mig och gör det till ett osynligt problem. Visst är det otroligt att det är en själv som i slutet håller i bollen att verkställa sina drömmar. Och allting börjar med en enda förändring. Att förändra sina tankar och sin inställning till saker och ting.
Tänka nytt, tänka om till någonting bättre. Jag prövade det idag och redan har bollen satts i rullning. Efter att rensat ut saker och ting inom mig, och efter att släppt taget så började möjligheterna skymta fram. Nu förstår jag verkligen innebörden av att falla för att sedan kunna starta om. Saker och ting som satt sig i kroppen. Man blir till slut sjuk och trött. Man lever inte som man lär. Det är en sak att veta och en sak att göra. Otroligt är det också att det är så. Det är en bra början att må dåligt. Det blir bättre och nya insikter börjar titta fram. Vad är jag ute efter och vad hindrar mig? Det är frågor som är så stora, men också så enkla. För svaret finns. Det gäller att våga se det, och att våga vara öppen och ta emot förändringen som ligger rakt framför mina fötter.

The Luck Factor. Richard Wiseman

1.Tursamma personer ökar alltid möjligheterna för att något ska hända genom att skapa, lägga märke till och reagera på de möjligheter som visar sig. Deras utgångspunkt är densamma som alla andras, de är bara så mycket bättre på att utnyttja möjligheterna.

2. Tursamma personer är extra bra på att lyssna på sin intuition och använda den, både vad gäller situationer och människor. Dessutom förbättrar de aktivt sin intuitiva förmåga genom att till exempel meditera och rensa hjärnan från ovidkommande tankar.

3. Tursamma personer räknar med ett bra liv. Detta blir en självuppfyllande profetia eftersom alla positiva förväntningar överskuggar eventuella motgångar. Den ljusa livssynen främjar samspelet med omgivningen och tar fram det bästa hos de tursammas medmänniskor.

4. Framgångsrika personer förmår att vända otur till tur. Ingen undkommer oturen, men istället att älta om den tänker de tursamma att allt kunde varit mycket värre. Dessutom hittar de ett sätt att tackla motgången så att de går stärkta ur situationen. Ur boken (Universums Plan) , Lena Ranehag 2009.

Vi är själsgrupper

Jag tror vi har själagrupper som vi tillhör. Jag tror att de människor vi tillhör, som är vår "familj", de har vi träffat förut, i tidigare liv och på andra platser.
Människor som är menade för var och en av oss att leva med.
Även djur som kommer till oss i livet, som vi känner samhörighet med, och som vi väljer att ta in i vår familj.
Jag tror att vi i livet hittar dessa själar som vi är förenade med, som vi känner sympati med kommer till oss då när vi är redo att släppa dem som vi mött men som inte är bra för oss, eller som vi känner oss färdiga med. Vissa själar vi möter kanske helt enkelt är våra ledsagare, våra vägvisare till de som vi verkligen letar efter. De som är rätt för oss.
Hur många gånger har du och jag inte sagt "Om jag inte hade lämnat relationen med X så hade vi aldrig mötts..."?
Det kan vara svårt att förstå detta dom dagar då allting känns tungt. Alla människor vi möter är inte menade att stanna kvar i våra liv hela livet. Vissa människor möter vi för att helt enkelt lära oss förstå en hemlighet, eller att leda oss till våra "självsfränder", som vi söker och känner samhörighet med. Det vi kallar slumpen, som egentligen är andevärlden som står vid sidan och puffar oss i rätt rikting. Slumpen som hjälper oss att hitta vägen till det bättre. Men det är inte alltid vi är mogna att ta det steget. Det är inte alltid som vi är redo att lämna vissa relationer och relationsminnen som sitter i oss. Det är en process som måste genomgås, som ska lära dig och mig någonting om oss själva. Det är som många andliga mästare säger, att vi utsätts för en viss typ av människor, för en viss typ av situationer i livet, tills vi lär oss hemligheten.
Jag tror att när man förstår detta, och inser sitt egenvärde, när man börjar bejaka sig själv, och växa i relationer, och inte vara rädd att se tillbaka på det som varit, vad en del av dessa vägvisare gjort mot dig och mig, vad meningen var med att lämna i kärlek och gå vidare, när man förstår detta så börjar man resa sig och öppna sig för sin själsgrupp. Lika söker lika, även om det inte ser så ut. Om du och jag är osäkra på vilka vi är, och vad vi får ut av varandra som är så olika, så kan det helt enkelt vara så att det är själen inom som söker en sympatisjäl. Man drar till sig det man själv är. När man är på trappan till växande, kan det hända att vägvisare dyker upp och gör en påmind om att man egentligen är någon annan.
Verkar detta märkligt? Se dig omkring i ditt liv. Se på vilket sätt vissa människor påverkat dig. Vilka har lyft dig? Vilka litar du på? Vilka har sårat dig? De människor, de själar som är menade för dig, de stannar kvar och finns för dig automatiskt. De människor som är menade att gå sin väg, så låt dem gå. Då är de ändå inte de själar som är ämnade för dig att ha i ditt liv. De är inte din själagrupp.
Din och min mamma kanske var vår syster eller bror i ett tidigare liv. De svaren kan ingen sätta fingret på. Men om man begrundar...? Vi behövde lära oss en gemensam läxa, en hemlighet av varandra..
Även fast själen vet detta, och äger en högre medvetandenivå och intelligens så vill vi gärna opponera oss inför det sanna valen i våra liv. Vi vill gärna klamra oss fast vid människor som är redo att lämna, vi vill gärna bibehålla kontakten med människor som inte gynnar vår andliga personliga utveckling. Vi vill hjälpa dem som utnyttjar oss emotionellt, som är på en annan plats i sin egen utveckling. Vi vill övertyga människor om vår kunskap, trots att de väljer att inte lyssna på dig och mig. Allt detta till en nytta av att lära sig sin egen hemlighet, att finna det rätta spåret till de rätta människorna, den själagrupp som är vår. Vi väntar på varandra. Det finns människor för både dig och mig, men det är svårt att finna dem så länge vi inte lämnar utrymme för dem. Det är svårt att finna de människor som är de rätta för dig och mig så länge vi klamrar oss fast i relationer vi inte egentligen tillhör. Själen vet, och själen minns. Lyssna till vad den vill berätta, för den har svaren. Själen skannar av andra själar. Den vet vad som är rätt och fel. Lyssna till känslan för den är en av våra viktigaste vägvisare. Vår viktigaste tillgång, vårt minnesbibliotek. Själen har svar på om vi är på väg till en annan riktning. Till andra männiksor att ha i vårt liv. Var öppen för den vägen, så kommer du och jag att hitta hem.

Väckelsemöte eller sovmöte

Jag har sett ännu ett avsnitt av programmet som visar olika livsåskådningar, intervjuar människor om deras synsätt.. Kristendomen tolkas vidare i sina banor, och guden tar övre ansvaret i religionen. Jesus och djävulen omdisskuteras, våra liv, att helas, bli helade och få förlåtelse för sina synder.. Vilka synder? Vad är synd och vem kan döma vad som är och inte är synd? Är det upp till var och en att tolka det? Nej självklart inte, för det är bibeln som avgör detta. En avhandling från gud som skrevs av människan 300 år efter kristus, och sedan skrevs om ytterligare..(?)
 Går inte in på detaljer, eftersom syftet i det jag vill berätta inte handlar om bibeln i sig. Det handlar om oss.

Ett av alla de kristna samfunden som finns, främjar healingen av människor. De säger sig kunna driva ut olika typer av dåligt mående genom handpåläggning. och med böner. Denna väckelseförsamling kallar sig för "Arken". Många människor känner ett sammanhang i detta samfund. Finns speciella bibelskolor där, ungdomsförbund osv. En del av dessa människor använder sig av tungotal, alltså att tala i tungor, och får guds röst igenom sin kropp. Kan liknas vid kanalisering av guds kraften eller vad man väljer att kalla det.
Böner av olika inslag av Jesus, att tacka Jesus osv ingick i barnuppfostran, healingen osv. I det stora hela anser man sig att vara guds barn, genom frälsning, syndernas förlåtelse, och att vara guds verk.

Eftersom jag själv inte tillhör religionen, eftersom jag själv inte är fanatiker av att leva på ett mer speciellt sätt än att lära mig att bli en bättre människa, lära mig mer om andra, lära mig förstå livets mysterium och sedan kunna leva i det fullt ut på olika sätt, så upplever jag kristendomen framför allt som ett liv på en smal väg, där man väljer bort friheten i att söka.

Jag uppplevde skillnader och likheter mellan denna kristna tro och andra slags livsåskådningar som gjorde mig glad trots allt..

Skillnaden mellan denna kristendom/religion och annan livsåskådning, är egentligen att man pratar i båda om positiv och negativ energi, som vi väljer att ta in i vår tillvaro. Vi väljer att vara positiva eller negativa, att fokusera på det ljusa i tillvaron, eller det mörka. Yin och Yang, fast med andra ord..(?)

Kristendomen och denna frikyrkliga församling som jag såg i ett tv program pratar egentligen om samma sak som den som tror på moder jord, förutom att de kristna personifierar positiv och negativ energi. Alltså gud/jesus eller Djävulen. De pratar om dessa energier som om de skjulle vara två personer. (?)

Inte råga på det så har de ett fanatiskt uttryck över sig, när det gäller väckelseförsamlingen över lag. Det fanatiska och övertygande intrycket om att de är endast deras väg som är den rätta fick mig att fundera en aning...

Om man är helt säker på att det man käner är ens verklighet, varför är man då så påstridig inför andra, och varför måste man ständigt be till Jesus och prisa Jesus som i detta fall jag såg?
Varför är man så rädd att inte hålla sig på den smala vägen om man säger att man ändå överträffat djävulen?

Varför låter man inte människor söka det bästa i sig själva på olika sätt trots att man kanske söker sig till en kyrka? Man kansker inte vill läsa bibeln utan endast känna samhörighet med andra?

Det spelar inte någon roll vad det är man tror på, så länge man kan leva i sin tilvaro som en fullkomlig människa i trygghet i sig själv. Oavsett vad man tillber eller tillhör, så är det enlig mig viktigt att känna en mening. Ingen människa ska känna att man är fel och behöver syndernas förlåtelse. Det är bara sig själv man kan förlåta, och man behöver ingen röd bok  med sagor, när man kan skapa och leva efter sin egen saga. Man behöver inte jesus som 'älskar en om man lär sig att älska sig själv och att man duger som man är.

Det spelar ingen roll vad man tror på, för det man tror på blir ens verklighet oavsett vad det gäller.
Tron är nyckeln i sig, inte en viss typ av trosuppfattning.

Vi är människor här och nu. Vi är tilldelad det vi har fått och vi är trygga i det vi har. Vi är fri att hitta lösningar och det finns ett syfte med våra liv. Det klarar vi av så bra, så länge vi befinner oss med fötterna på jorden och utforskar. Vi behöver inte be Jesus om det, för vi lever i en annan tid nu. Vi vill se framåt, och våra liv är okej. Vi ska inte gå tillbaka till en helig skrift vi egentligen inte känner.

Liknelser jag ser mellan religionen och de universiella lagarna som fanns innan människan började tolkade så ser jag att vi söker ständigt efter svar och orsaker. Om jag gör någonting så påverkar det något annat osv. Om jag har en stark tro på att något fungerar ex handpåläggning då folk faller i väckelsemöten, så ser jag en liknelse i detta med att tex krama ett träd och känna dess energi och kärlek. Tron är som sagt vägen till att saker inträffar, vare sig det är i ett samfund på ett möte eller i den egna vardagen. Verkligheten ser ut och blir som jag uppfattar den. Placebo säger många. Det spelar ingen roll om det finns fakta eller inte på det man tror, för vem kan egentligen säga sig veta allt inom allt, vad som händer och sker och vad som är sanning?
Andligheten i allt det här går isär lite grann med budskapet att främja människans hälsa och välbefinnande i livet. Ett kristet samfund kan vara så övertygade att just deras tro är den enda sanna. Hur kan man tolka det på det viset om man är en adlg varelse? Att leva andligt är att ha ett öppet hjärta och ödmjukhet för alltet.
Livet måstte bli väldigt enkelt när man vänder sig till kristus. Jag tror på kristusenergi, men dock inte personen i guden. Gud är ett av många namn på en livskraft som innefattar allt, enligt min tolkning av den.

Så.. Kontentan av alltihopa blir att människor som går på väckelsemöten, i själva verket kanske sover..Går sovande och köper budskapet för att själva slippa ta ansvar för sig själva, att söka och finna svar och lösningar, att själv bejaka och se hur man själv kan uträtta saker med sig själv att må bra. Religionen kanske rentav inte alls får människan i sig att vakna, men väcker ett hopp om att det finns en högre sanning. Men bara för den sakens skull så kan man aldrig någonsin lita blint på det som sker. Det räcker med att ha ett öppet hjärta och inte använda olika sektliknande seminarium till att inte tänka själv och sin egen djupare insikt. Framför allt att inte döma de människor som inte infinner sig i deras kyrka. och att leva efter en helig skrift känns någorlunda fattigt, eftersom det inte finns någonting i världen som kan bevisa den sanningen som framförs. Bibeln har blivit grunden för vårt samhälle, och hur ser vårt samhälle ut? Mår vi bra med varandra?

Vad är healing...

Min tolkning av healing är att det är helt enkelt en process som börjar inifrån. Den pågår ständigt och det är en trappa inom sig som man stiger högre och högre uppför om man är villig att bli hel. Det börjar inifrån sig själv. Healing går inte att söka i det yttre. Det spelar ingen roll vilken typ av healing man använder för det är upp till en själv att göra jobbet. Psykologiskt och själsligt måste jag själv ta ansvar för mitt liv. Hur jag hanterar olika situationer i livet, hur jag mår utefter det. Om jag själv tar tag i mina bekymmer som sitter inombords kan jag utvecklas och läka mig själv. Metoden jag använder vilken typ av healing jag använder är egentligen oväsentlig, huvudsaken att jag går in för det jag gör, att jag är villig att vilja bli en bättre människa för mig själv och andra, och att helt enkelt att välja att leva i harmoni med mig själv och min kropp.

När jag själv är villig att ta steget och gräva i mina orsaker till ett mående, då först börjar healingen processa och sättas igång. När jag själv är öppen för det positiva och varma så sker det automatiskt. Om jag inte tror att jag kan hela mig själv och inte tror på den läkande kraften i alla former, så ger heller inte healingen något resultat.
Att gå kurser i healing är spännande och att utöva healing hjälper bara om man är redo för den.
Healing består av läkande energi, men om jag inte är mottaglig för att förändra mig själv till den bättre, kommer jag ändå stå kvar på ruta ett i mitt liv. Det finns människor som använt sig av healing i flera år men ändå inte känner sig hela, kanske rent av känner sig mer splittrade än någonsin..Att inte leva som man lär helt enkelt. Saker och ting som dök upp kanske man inte var redo att möta, eller ta itu med och sen faller man tillbaka, till dit man befann sig innan.
Healing finns i allt. Att älska sin familj, att beröra, att vara ödmjuk att inte döma. Allt det som är svårt i många fall att hantera i livet, är healing. Att bryta negativitet och stress, att bry sig om sig själv och andra, att visa respekt och vördnad om sin kropp. Det är healing. Att göra goda saker, att inte låta egot ta över. egot är ett skydd, en skyddsmur för att medvetandet inte är redo att släppa in healingen. Healingen börjar nästan alltid med en healingkris. Man öppnar upp för det som legat latent inombords. Det kan vara gamla känslominnen, händelser, skuld och en massa annat negativt som egot har kamouflerat. När det väl kommer fram beroende på hur länge man gömt undan det, desto större blir healingkrisen. Healingkriser är viktiga. Och de kommer just därför att man ska bli varse om sina hinder och problem, för att sedan få en möjlighet att se sitt liv ur ett annat perspektiv och få möjlighet att välja för sig själv. Nya beslut, nya funderingar. Vad i mitt liv är det som inte fungerar..Vad är det som gör att jag inte trivs med mig själv osv.
Det spelar ingen roll om jag healar mig själv varje dag så länge jag går i samma skor som jag gjort hela tiden. Jag måste ta av mig de ingådda skorna, gå barfota, känna marken på nytt, känna efter och se mina hinder och brister. Jag ska beakta hur jag känner från insidan, vart problemet sitter och vara öppen för den positiva energin, och låta mig läkas. Det är vad healing handlar om. Healingprocessen pågår ständigt och inte endast då jag besöker en healer. En healer öppnar upp kropp och sinne, öser på med energi och sätter igång inre processer som jag sedan själv får ta tag i. En healer kan plocka fram inre problem upp till ytan för att sedan blotta dem för mig själv. Även fysiskt så påbörjas en process, man kan till och med ändra matvanor och liknande när healingen satts igång. Kroppen blir villig att läkas, och fysiska åkommor och kroppens egen läkande process hänger ihop med de inre känslominnet.
Det har ingen betydelse om jag ger mig själv healing varje dag, och fortsätter leva utanför mig själv, dvs fortsätter i samma spår som tidigare. Om livet hade varit perfekt så hade man heller inte sökt svar i healing eller känt att man behöver helas. Healing som jag nämnde tidigare, handlar om att öppna sig för det goda vara beredd att förändra sig själv och sitt liv till det bättre. Man kan gå upp några trappsteg i trappan, falla tillbaka och gå uppåt igen. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att man skapar sig en förväntning om att man vill kämpa med sig själv och övervinna sina brister och negativiteten som hindrar livets flöde.
Beslutar man att heala andra, så ska man må bra med sig själv i första hand och vara medveten om sig själv och vart i sin egen trappa man  står. man ska vara en öppen kanal för healingenergin för att kunna hjälpa andra och det blir man som bäst när man har bejakat och lärt känna sig själv. Sina egna positiva och negativa sidor. Oavsett vilken typ av healing ja väljer att använda, så kan jag healas om jag är villig att släppa in ljuseet och inte kämpa emot detta. Allt handlar om en själv och vad man är villig att utvecklas till. Den helande kraften finns i det positiva och ljusa. Att hålla om sitt barn som har feber är healing, att säga förlåt är healing, att göra goda saker är healing, och att bejaka sig själv är healing....Och låt den inre healingen ta tid. Alla har sin egen healing att jobba  med.